Huvudbild: Gunilla Hammar i Mats Eks Julia och Romeo. Foto Håkan Larsson
En publik samlas inne på Kungliga Operan i Stockholm. Åskådarna får ta del av en öppen repetition av Mats Eks Julia och Romeo under ledning av Ana Laguna. Gunilla Hammar gästdansar i produktionen och tar sig an rollen som Amman.
Gunilla, som stod på scenen senast 2016 trodde att hon avslutat sin scenkarriär, men så hörde Mats Ek av sig med ett erbjudande att vara med i föreställningen.
Jag trodde att det skulle bli svårt. Min kropp är sliten. Jag har höftproteser i båda höfterna och en skada i armbågen vilket resulterar i svårigheter att rotera och böja underarmen.
Mats föreslog att han skulle skicka en video för att jag skulle kunna avgöra om det var möjligt, men jag ville hellre mötas i en danssal för att se om rollen fungerade.
Jag bokade en dansstudio på Fryshuset och vi testade. Mats såg min problematik och var öppen för att förändra materialet. Han sa, det där blir bra. Under hösten har jag jobbat stenhårt för att bygga upp styrkan.
Det känns otroligt roligt att vara med i den här föreställningen. Det är fint att jobba med de bästa. Man höjer sig själv genom att få vara i den här världen, att få gå in i karaktären och dramat. Jag får göra nya saker som att åka Segway, det ingår i föreställningen.
Första gången jag provade hade jag scenmästare Kalle bakpå. Jag kände mig kaxig och lutade mig framåt. Helt plötsligt tippade den och vi föll pladask på mage. Allt gick bra men det var lite otäckt.
Hur är det att jobba med Mats igen?
Jag känner mig privilegierad över att få arbeta med Mats. Han är en fantastisk konstnärlig kraft. Att få ta del av verkets drama och rika rörelsespråk är oerhört berikande. Min erfarenhet av att ha jobbat många år med Mats gör att jag känner mig nära hans koreografiska stil.
Mats har varit mycket stödjande, pedagogisk och lösningsorienterad, det är även alla repetitörerna Ana Laguna, Rafi Sadi och Eva Säfström.
I början såg han att jag var nervös, han förstod att jag som äldre har mina våndor, och rasade i självförtroende. Mats har sagt att han är glad att jag är med, att det är viktigt med olika generationer och konstnärliga uttryck. Jag hoppas jag lyckas matcha hans vision.
Vad gjorde du när du slutade dansa?
Jag studerade fysiologi, konstvetenskap och filosofi. Dessutom har jag läst idrottspsykologi, vilket var intressant med tanke på egen erfarenhet av prestationsångest. Både min man och jag frilansade och våra barn var små.
En socionom föreslog att jag skulle stanna i mitt område och utveckla det pedagogiska, vilket jag gjorde. Jag är evigt tacksam för Iskra Ring, som var min lärare under pedagogutbildningen på SKH. Utan hennes stöd hade jag nog inte haft så mycket undervisningsjobb.
Hur kom du in i Cullbergbaletten?
I början av 1987 gjorde jag audition och kom till sista urvalet, men Saila Korhonen fick platsen. Då behövde Birgit Cullberg dansare till en fristående produktion – Nyköpings gästabud, i samband med Nyköpings 800-årsjubileum och erbjöd mig jobb. På premiären frågade Mats om mina planer och jag uttryckte min tvekan att fortsätta som dansare.
Samma sommar gifte jag mig och efter bröllopet seglade jag och min man i Ålands skärgård. På vägen tillbaka skulle vi på kräftskiva hos några vänner på en ö. När vi kom dit fick vi höra att man efterlyst mig på radion. Det här var före mobiltelefonerna och efterlysningar på radio förknippades med sjukdom eller dödsfall.
Det var Mats som gått ut i Radio Stockholm och sökt efter mig. Det visade sig att Saila inte kunde dansa den hösten på grund av en skada.
Mats undrade om jag kunde ta hennes plats och börja omgående. Där stod jag på en skärgårdsö och hade fått erbjudande att medverka i Cullbergbaletten. Jag som funderade på att sluta dansa.
Första perioden var tuff. Jag förstod att det här var min möjlighet att få jobb i Cullbergbaletten. Prestationsångest gjorde att jag presterade sämre än jag kunde. Helt övertygad om att Mats tyckte att han gjort ett misstag när han anställt mig nådde jag till slut en botten och tänkte ”antingen sjunker du ännu lägre eller så släpper du taget. Mats får väl avskeda mig om jag nu är så dålig”.
Det gick upp för mig att ingen annan än jag kan påverka. Det går bara att göra sitt bästa, och acceptera om det inte räcker. Då släppte stressen något.
När en kollega blev gravid öppnades en möjlighet för mig att vara med kompaniet under våren, sedan blev jag kvar. Flera år senare, när Mats och jag repeterade Födelsedagspresenten i hans Svansjön, satt han tyst och sa sedan: ”Jag är glad att jag hade tålamod”.
I början var jag understudy, ambitiös och jobbade som en häst. Så småningom gav Mats mig fina rollgestaltningar, exempelvis Grådassen i Gamla barn. Jag älskar den karaktären, den utstötta som inte får vara med, och musiken av Gunnar de Frumerie är helt fantastisk. Därefter fick jag axla större roller.
När man möter utmaningar växer man, det är som en plantskola. I Cullbergbaletten var vi alltid två lag som delade på uppdragen, det gav möjligheter för hela gruppen att utvecklas. Det är viktigt.
Och nu tror Mats på dig ännu en gång.
Ja, det är innerligt att få jobba med Mats. Jag är oerhört tacksam, han har gett mig mycket. Jag har vuxit som människa genom Cullbergbaletten. Tänk att få se världen, vara med om succé efter succé där publiken bara hyllar, men främst den konstnärliga fördjupningen i arbetet.
Jag är en mycket rikare människa på grund av Mats, alla dansarkollegor och koreografer som jag mött genom åren. Att få samarbeta i det konstnärliga språket är fantastiskt.
Som publik går det att konstatera att Mats Ek trodde rätt. Gunilla är magisk som Amman. Hon förmedlar humor, konstnärlighet och värme. Eks ingång att blanda generationer ger ett djup till föreställningen som bidrar till trovärdigheten.
Jenny Berkán
Stockholm
