Bild: Le Corsaire, Kungliga Baletten 2026. Luiza Lópes och AdiLiJiang Abudureheman. Foto Kungliga Operan/Håkan Larsson
Lästid 4 min
Det är lördagkväll på Kungliga Operan i Stockholm och nypremiären av Le Corsaire drar fullt hus. Även om höstens program rymmer både mer dans och opera, är Le Corsaire den sista klassiska baletten som spelas innan ridån faller inför den stundande renoveringen av Operahuset.
Vetskapen ger en extra dimension på aftonen, där dåtid, nutid och framtid flyter samman.
Le Corsaire bygger på en dikt av Lord Byrons och handlar om piraten Conrad och hans äventyr. Berättelsen från 1800-talet berör människohandel, kärlek och rivalitet.
Handlingen hamnar dock i skymundan när scenen fylls av virvlande dans, där virtuosa hopp och snabba snurrar avlöser varandra. Det är som att historiens mörker döljs bakom en estetisk slöja där det är lätt att förblindas av dansens skönhet.
Premiärlaget
Luiza Lopes som dansar en av huvudrollerna Medora, förmedlar både skicklighet och uttrycksfullhet. Hennes rörelser binds samman på ett sätt där form och vägarna där i mellan blir betydelsefulla.
Hon matchas av AdiLiJiang Abudureheman som genom sin version av Conrad tar med publiken genom händelseförloppet. Hans tolkning utstrålar säkerhet och mognad, en ledare som vet vad han vill och där kärleken till Medora blir en central riktning.
Zane Smith-Taylor visar sina förmågor i både hopp och piruetter. Maya Schonbrun glänser i sin roll som Gulnara, hennes briljans är omöjlig att värja sig ifrån.
Andra laget
Två dagar efter nypremiären, den 5 september, är det dags för andra laget att inta scenen. Den 7 september gestaltas Medora av Chrystyn Mariah Fentroy, som gör sin debut för Kungliga Operan. Hon kommer senast från Boston Ballet, och dessförinnan från Dance Theatre of Harlem.
Inledningsvis märks en viss trevan, men ganska snart hittar Fentroy in i karaktären. Särskilt starkt blir det i duetterna tillsammas med Gabriel Jahnke, som dansar Conrad. Tillsammans smälter dem in i musiken i en vacker harmoni.
Höjdpunkten kommer på slutet när de båda och Joan Sempere Martinez, också han ny i kompaniet, glänser i kapp i ett uppvisningsnummer.
En balett i ständig förändring
Det har gått 170 år sedan Le Corsaire hade urpremiär och även om baletten är i ständig förändring finns spår kvar från originalet. Förutom det tragiska med människohandel blir speglingen av 1800-talets könsroller som ett minnesarkiv.
Medora tillfångatas för att sedan räddas av en modig manlig pirat. Männen visar kraft genom explosiva och komplicerade hopp. Men här uppstår en paradox. Ingen av de kvinnliga dansarna skulle kunna utföra verket om dem passivt väntade stöd från männen. Det krävs skicklighet, styrka, balans och självständighet för att kunna prestera på den här nivån.
Männen måste i partnerarbetet praktisera lyhördhet och balansera mellan att ta plats och samtidigt ge sina meddansare utrymme. Tillsammans bär dansarna föreställningen, där ingen är över- eller underlägsen den andre, även om stegen i hög grad tillskrivs kön. Sagan säger en sak medan kropparnas arbete en helt annat.
Förra gången Kungliga Operan satte upp Le Corsaire 2023 fanns möjlighet för publiken att påverka slutet in i salongen. Detta skedde genom en slags röstningsterminal som var utplacerade i foajén. Den traditionella uppdelningen där koreografen och historien har sista ordet, förflyttades och makten tilldelas betraktaren. Den här gången finns ingen möjlighet att välja ett slut.
Publikens reaktioner och samspel med det som händer på scenen blir i stället ett sedvanligt energiutbyte i nuet. Betraktarens engagemang påverkar det som händer på scenen, samtidigt som dansarna behöver nå ut med sin framställning. Alla blir på så sätt delaktiga och kan inverka på avtrycket.
Tankarna spinner vidare på vad som händer med konstnärliga uttryck om någon annan ska styra. Ska konsten spegla majoritetens tillfälliga önskan om ett lyckligt slut, eller ska den få röra om i sin egen komplexitet. Ibland stå orörd och skava.
Det finns förstås utrymme för olika uttryck, i vissa sammanhang är interaktionen avgörande, i andra helt irrelevant. Genom frihet, vördnad och kritisk granskning skapas möjligheter för danskonsten för att utvecklas och bereda plats för nya uttryck. Medan demokrati kräver vår röst för att forma framtiden, behöver konsten ibland bara få vara fri, orörd och levande i stunden.
Jenny Berkán
Stockholm
Kungliga Operan, Le Corsair, 5 sep-2 okt
