Vid presskonferensen inför Tanztheater Wuppertals gästspel på Cirkus i Stockholm i september 1984 fick jag för första gången se Pina Bausch. Jag visste inte ett smack om vare sig henne eller gruppen – bara att de blivit mycket omtalade. De stycken som skulle framföras var ”1980 – ein Stück” von Pina Bausch och ”Kontakthof” (ung. = rastgård i fängelse).

Någon frågade varför verket fått den titeln. Pina Bausch, tunn och späd, såg ut som om hon varit vaken i tre dygn, svarade med en röst som hade krävt full uppmärksamhet och koncentration även om rummet varit alldeles tyst: – Ja, vad tror du själv?

Pina Bausch och en cigarett – så såg man henne ofta. Fotograf Gert Weigelt.

Hennes sätt att svara påminde om tröttheten hos en människa som är på väg att ge upp, men inte riktigt än. Förmodligen var det hennes attityd som fick mig att tro att Kontakthof var ett ställe som människor gick till för att träffa någon, trots att de egentligen inte trodde att ett möte skulle vara möjligt, men tänk om ändå ett underverk skulle ske …

Jag tänkte för länge, någon annan hann föra samtalet vidare. Jag framförde inte vad jag trodde.

Föreställningarna blev det närmaste jag kommit uppenbarelser. En sorts levande resonemang om människans lott. Drastiska bilder av en ständig kamp mot en ensamhet som individen själv oftast är upphov till. Empati och humor i doser som gjorde allvaret större. Jag såg alla föreställningar jag lyckades få biljetter till. Framför mig i en kö stod Lena Olin. Nyfikna flockades till det viktigaste gästspelet på decennier.

Våren 1990 (hösten dessförinnan hade Berlinmuren fallit) fick jag åter chansen att se några av Pina Bauschs verk. Det första var då nya ”Palermo, Palermo”. Bakom ridån i Wuppertals vackra operahus stod en tegelstensmur, hög som hela scenöppningen. Efter en stund började muren röra sig. Med ett förfärligt brak föll den rakt bakåt på scenen, och blev det golv som föreställningen sedan spelades på. Åskådarnas reaktioner blev omedelbara och starka. Man skrattade, applåderade, hurrade och busvisslade. Senare kom jag att se smällen från den vältande muren som en bild för föreställningarnas inverkan på individen (mig).  

De verk jag såg bestod av serier av noggrant sammanfogade teatrala scener, med långa talade sekvenser. Dansen var (utom i ”Våroffer”) snarare rörelsekont. Känslan för musik var raffinerad. Där fick jag för första gången höra underhållningsmusik från Weimarrepublikens tid. Oskolade tenorer framförde idylliska sånger som ”Frühling und Sonnenschein” (Vår och solsken) och tangon ”Gnädige Frau, Sie sind ja so schön, daß ich mich nicht trau, Sie anzusehen” (ung. = Nådiga fru, Ni är ju så skön, att jag knappast törs betrakta Er). Kontrasterna till vad som utspelades på scenen slet ofta åskådaren åt olika håll samtidigt. Där uppstod en alldeles särskild dynamik. Ofta, men inte i varje verk, fanns det anledning till skratt, olika sorts skratt.

Pina Bausch trimmade till perfektion sin förmåga att ställa frågor till sina artister. Ofta gick svaren rätt in i föreställningarna. – Vad är kärlek? – Kärleken kommer och går. Just nu går den. Eller: -Tre ord om Ditt hemland? En vacker fransyska svarar: – Bardot, bidet, Pigalle.

Många frågor kan man själv fundera på. I litteraturen om Pina Bausch och den tyska dansteatern finns många nedskrivna. – Hur gör man änglar av djävlar?

Det var alldeles för länge sedan jag såg något av Pina Bauschs verk. Enligt pedagogens maning ”viktig information skall vara muntlig, skriftlig och återkommande” skulle jag ha behövt se hennes verk oftare. Jag skulle t. ex. ha behövt utveckla den känslighet och uppmärksamhet hennes verk uppfordrade till – så att man förmår ta i akt tillfällen som kommer krypande som en snigel och försvinner som en blixt.

I brist på annat kan kanske den som finner världen mer än lovligt absurd göra en egen liten samling av målande uttryck och talande händelser som skulle passa in i denna form av Bauschmetodens syn på tillvaron. I skyltfönstret på ett antikvariat stod en liten skylt: ”Den vinner, som har flest böcker när det är slut.”  Eller: ”Kunnskap är mackt.”

En biografi
Pina Bausch föddes i Solingen i Tyskland 1940. Hon började dansa tidigt och utbildades bland annat vid Folkwangskolan i Essen som leddes av den legendariske Kurt Jooss, en av den moderna dansens portalfigurer – han var även Birgit Cullbergs lärare. – Hon studerade även vid Juilliard School i New York för stilbildare som José Limón, Paul Taylor, och Anthony Tudor. Under amerikatiden framträdde hon som dansare med bland andra Donya Feuer Dance Company och Metropolitan Opera Ballet.

Tillbaka i Tyskland 1962 dansade hon med Kurt Jooss Folkwang Ballett och blev även Jooss assistent. 1972 blev hon konstnärlig ledare för Tanztheater Wuppertal Pina Bausch. en ombildning av baletten vid operan i Wuppertal, en industristad i Ruhrområdet.

Hennes nyskapande dansteaterstil blev snart uppmärksammad och hennes rika produktion, som har gjort segertåg över hela världen, har inspirerat andra koreografer och förtjust såväl kritikerna som en stor publik. Hennes Tanztheater gästade Cirkus i Stockholm 1984 och Dansens hus 1998. Hon samarbetade även med filmskaparna Fellini (E la nave va – Och skeppet går, 1983) och Almodovar (Hable con ella – Tala med henne, 2002).

Hennes sista verk premiärvisades – ännu utan titel – i Wuppertal så sent som den 12 juni, då hon själv stod på scenen och tog emot applåderna tillsammans med sina dansare.

Pina Bausch belönades med Goethepriset i Frankfurt am Main 2008.

Pina Bausch avled i cancer den 30 juni 2009, hon blev 68 år. Hon efterlämnar sonen Rolf Borzik. Hennes man – även han med namnet Rolf Borzik – avled 1980.

Ensemblen samlad i Pinas sista verk i Wuppertal 2009. Fotograf Gert Weigelt

Pina Bausch, verkförteckning

1974   Fritz
          Iphigenie auf Taurus
          Ich bring dich um die Ecke
          Adagio
          Fünf Lieder avvon Gustav Mahler
1975   Oroheus und Eurydike
          Frühlingsopfer/ Der zweite Frühling (Våroffer)
1976   Die sieben Todsünden
1977   Blaubart – vid åhörandet av Bela Bartoks opera Riddar Blåskäggs borg
          Komm tanz mit mir
          Renate wandert aus
1978   Er nimmt sie bei der Hand und führt sie in das Schloss, die anderen volgen
          Café Müller
          Kontakthof
1979   Arien
          Keuschjeitslegende
1980   1980 – ein Stück von Pina Bausch
          Bandoneon
1982   Walzer
          Nelken
1984   Auf dem Gebirge hat man ein Geschrei gehört
1985   Two Cigarettes in the Dark
1986   Viktor
1987   Ahnen
1989   Die Klage der Kaiserin (biograffilm)
          Palermo,Palermo
1991   Uanzabend II, Madrid
1993   Das Stück mit dem Schiff
1994   Ein Trauerspiel
1996   Nur du
1997   Der Fensterputzer
1998   Mazurka Fogo
1999   O Dido
2000   Kontakthof mit Damen und Herren ab 65
          Wiesenland – ein Stück von Pina Bausch
2001   Agua – ein Stück von Pina Bausch
2002   Für die Kinder von gestern, heute und morgen –  ein stück von Pina Bausch
2003   Nefés – ein Stück von Pina Bausch
2004   Ten Chi – ein Stück von Pina Bausch
2005   Rough Cut – ein Stück von Pina Bausch
2006   Vollmond – ein Stück von Pina Bausch
2007   Bamboo Blues – ein stück von Pina Bausch
2008   Sweet Mambo – ein Stück von Pina Bausch
          Kontakthof mit Teenagern ab 14
2009   Utan titel – ein Stück von Pina Bausch

Peter Bohlin