Den som gått på balett på Kungliga Operan under våren har knappast kunnat undgå att ryckas med av Léo Delibes melodiska musik till baletten Coppelia i Marc Ribauds iscensättning. En stor bidragande faktor är den Schweizisk-franske dirigenten Philippe Béran.
När Dansportalen mötte honom i dirigentrummet på Operan för en intervju tog han emot med ett varmt välkomnande och ett brett leende. Hela hans personlighet lyser av kärlek till musiken och arbetet med musikerna.
Philippe Béran. Fotograf Michel Blanc
Philippe Béran föddes i Genève 1962 och där bor han ännu. ”Det är så praktiskt, hela Europa ligger inom räckhåll, och här har jag min familj, fru och fyra barn mellan 13 och 22.”
Redan som tioåring började han spela blockflöjt, men det räckte med ett år för att han skulle få nog av flöjten och gick över till klarinettstudier vid Conservatoire de Genève, Det gick bättre och han erhöll toppbetyg på instrumentet vid Conservatoire National Supérieur de Paris 1984.
Philippe Béran studerade vidare piano och så småningom huvudämnet orkesterdirigering. De höga betygen ramlade in på löpande band och 1996 avslutade han utbildningen vid Konservatoriet i Genève, och erhöll ”Diplôme d’Education musicale II”
Parallellt med musikstudierna läste han in en examen i matematik och teknisk fysik vid Universitetet i Genève med examen 1986. Sedan fortsatte han att undervisa i dessa ämnen för att finansiera sina musikstudier och den spirande familjen.
Hur gick det att kombinera matematik, teknik och musik?
Det passade bra ihop. Det finns många beröringspunkter mellan matematik och musik, hjärnan behandlar informationen på samma sätt i båda fallen.
När bestämde du dig för att satsa helt på musiken?
Musiken började ta mer och mer av min tid, så jag slutade att undervisa. Jag arbetade mycket med konservatorieorkestern i Genève och andra mindre musik- och operagrupper. Sedan 1990 leder jag L’Orchestre du Collège de Genève, en symfoniorkester med musikstudenter.
När räknar du att din professionella dirigentkarriär började?
1997 blev jag erbjuden att bli dirigent vid Operan i Bordeaux. Jag flyttade dit och stannade där i tre år. Jag dirigerade 150 konserter, inklusive många operor och baletter.
Ett arbete jag lägger stor vikt vid är konserter för en ung publik. Man måste leda de unga in på klassisk musik genom pedagogiskt val av musik och självklara former för konserter. Med musiken som grund och rikliga kommentarer lär jag dem upptäcka och förstå de stora symfonierna.
Jag tycker även om att ackompanjera film med levande orkester. En favorit både hos mig och publiken är Charlie Chaplin. Det är en underbar känsla att se filmerna till ljudet av en hel orkester.
Du har haft engagemang i bland annat Frankrike, Italien, Tyskland, USA och även Kina. Hur fördelar du tiden mellan Genève och andra engagemang?
Ungefär 50/50. Hemma arbetar jag ofta med L’Orchestre de la Suisse Romande och Orchestre de Chambre de Lausanne. Jag är väl på andra ställen ca två månader per år. Jag är angelägen att inte vara borta för länge från min familj.
20 april gör Christian Rambe. sin avskedsföreställning i Coppelia, här med Nicole Rhodes. Fotograf Alexander Kenney
Du har sagt att du gärna dirigerar balett.
Jag tycker mycket om att arbeta med balett. I Bordeaux arbetade jag kontinuerligt med balettchefen där, Charles Jude. Jag tycker om balettmusiken av Tjajkovskij, Stravinskij och Prokofjev, men egentligen tycker jag om all musik. Men Giselle har jag dirigerat bortåt 250 gånger, så den får gärna vila ett tag.
Jag har också arbetat i Monaco, där jag bland annat gjort Våroffer, dock endast som konsert, jag hoppas få göra den med dansare också.
Har du samarbetat med Marc Ribaud tidigare?
Vi gjorde premiären på Coppelia i Nice tillsammans 2003 och även hans Nötknäppare. Vi är vänner sedan 10 år.
Vad blir det nu närmast?
Jag har två Coppelia kvar nu i april, sedan kommer jag tillbaka till Stockholm i höst för Svansjön. Förhoppningsvis blir det fler gånger, Jag tycker om Stockholm och den här teatern och musikerna är mycket bra.
Sedan ska jag göra en konsert med Daphnis och Chloé av Maurice Ravel i Monte Carlo – den musiken älskar jag!
Blir det aldrig för mycket?
Nej – musiken gör mig lycklig! – avslutar Philippe Béran.
Anders Jörlén
