TALLINN: Nationaloperan i Tallinn för ett ständigt utbyte av gästspel med de övriga baltiska ländernas operahus. Litauens nationalopera och balett från Vilnius kom på besök i slutet av vårsäsongen. Estlands nationalbalett i sin tur hade tidigare på våren gjort ett besök till Riga i Lettland.
Jag hade nöjet av se två baletter, Čiurlionis och Romeo och Julia, av vilka den senare till Prokofjevs kända musik är känd världen över, gestaltad i olika koreografers tolkning. Den första, baletten om målaren och kompositören M K Čiurlionis, är dock ganska obekant utanför Litauens gränser. Vi börjar med den.
På väg till vården (Ciurlionis). Foto Martynas Aleksa
Čiurlionus. I en balett är det ingen lätt uppgift att beskriva en människas liv, i detta fall har koreografen Robert Bondara valt att ta med de större händelserna och viktigaste relationerna till andra. Dansarna får tolka personligheter, stora dansscener finns det inte i traditionell mening.
Den allmänna bilden om verket lutar åt att vara dyster. Det finns dock ljusare scener med, berättelsen framskrider och håller ens intresse, och artisterna gör fint ifrån sig.
Bondara ledsagar sin Čiurlionis genom livet med hans människorelationer, samt med viktiga händelser och städer. Titelrollen görs trovärdigt av Genadij Žukovskij. Samtidigt finns där dubbelgångaren (Marius Miliauskas) som han brottas med, och Döden (Igoris Zaripovas) vilka båda lurar i svängarna av livets gång. Döden trycker på och hustrun Sofija Kymantaite (Anastasija Čumakova) gör i berättelsen sitt bästa för att bistå maken tills hon får nog och lämnar den av demonerna plågade mannen. I balettens sista scen ledsagas han till vårdhem.
Förutom nämnda solister, som tolkar sina roller efter bästa kunnande, gör damerna Rüta Lataité som Marija, en älskad hustrukandidat som Mikalojus inte får; Olga Konošenko som Bronislava, och Urté Bareisyté som sjukskötare bra jobb. Marijas far, (Aistis Kavaliauskas) vill inte ha en oönskad svärson. Som vänner ses Daniel Dolan och Mantas Daraškevičius.
Genadig Žukovskij som Romeo och Olesia šaytanova som Julia. Foto Martynas Aleksa
Romeo och Julia. Mer dans blir det andra kvällen. Då är det dags att se en nyare Romeo och Julia (premiär 2016). Det är såsom i tidigare sedda verk med samma motiv en story om två unga som inte får varandra utan dör, om konflikter mellan familjer och generationer.
Den mångfaldigt prisbelönade koreografen och balettchefen Krzysztof Pastor påpekar i intervjun i programbladet på konflikterna mellan far och dotter och mellan mor och dotter utöver den mellan de två ätterna.
Romeo och hans Julia i Pastors verk lever på 1900-talet, närmare sagt från början av 1930 och slutscenerna utspelas så sent som på 1990-talet, vilka tidpunkter inte nödvändigtvis kommer fram i denna modernisering. Det räcker inte enbart med kläderna, och alltid tycks det uppstå vissa problem när man förflyttar berättelser från fjärran till nya tider; om det så är fråga om baletter, operor eller skådespel. Tiderna ändras även om samma problem består i samhällen och i människorelationer.
Olesha šaytanova som Julia med fästmannen Paris Jeronimas Krivickas. Foto Martynas Aleksa
Som Romeo såg vi Genadig Žukovskij, en personlig och skicklig dansare med fina linjer, också på denna kväll. Hans Romeo får inte fritt välja sin flickvän från en släkt med vilken hans familj inte har goda relationer. Julia har samma problem förstås. Hatet mellan veronasläkterna Montague och Capulet är detsamma som på Shakespeares tid.
Olesia šaytanova – iklädd en kort vit klänning – gör en inkännande tolkning av rollfiguren, titelparet dansar bra ihop. Den övriga gruppen är också sammansvetsad.
Julias moder (Olga Konošenko), fadern (Ernest Barčaitis), friaren Paris (Jeronimas Krivickas), och corps de ballet rör sig aristokratiskt i balen, men med Mercutio (Daniel Dolan), Tybalt (Mantas Daraškevicius), Benvolio (Kipras Chlebinskas) och de två väninnorna till Julia (Gohar Mkrtchyan och Maja Dolidze) blir det liv i scenerna. Det är vanliga slagsmål, inga svärdfäktningar här. Men många lik blir det!
Romeo och Julia som nygifta. Foto Martynas Aleksa
Kostymerna är stiliga, skapde av holländskan Tatiana van Walsum. Däremot skiljer Romeos och Julias dräkter sig från den allmänna elegansen på scenen, vilket några balettomaner i publiken säger sig störas av. Videotagningarna och belysningen (Bert Dalhuysen, Holland) funkar bra.
Fader Lorenzo, som inte har lika mycket att göra som vi sett i andra versioner av baletten, gjordes av Eligijus Butkus. Trots prästens strävanden att hjälpa till i konflikten får de unga varandra inte heller denna gång.
Första gången jag såg ett gästspel av Litauens balett var 2011 och skrev om det. Nu var det ett välkommet återseende med gruppen och vissa av dansarna.
Släkterna mot varandra. Foto Martynas Aleksa
Om Čiurlionis
Titelpersonen var en av landets främsta konstnärer, en multitalang, men människan Mikalojus Konstantinas Čiurlionis (1875-1911) hade inget lätt liv, och kort blev det också. Han dog i tuberkulos vid 35. Största delen av livet bodde han i Warszawa där han också studerat.
Han var både kompositör (ca 250 verk) och målare (ca 300 verk). Målningarna hade namn i stil som Sonater och Fugor och orkesterkompositioner gestaltande till exempel havet och skogen. Hans strävan var en allmän syntes. Čiurlionis kom att bli en djupgående influens till den moderna kulturen i Litauen. En konstskola bar hans namn, den är välkänd i balettvärlden på grund av artister som där fått sin utbildning. Ett exempel är prima ballerinan Jurgita Dronina.
Anita Jokela
Tallinn, Estland
Huvudbild: Gennadij Žukovskij som Ciurlionis med Igoris Zaripovas som Döden. Foto Martynas Aleksa
