STOCKHOLM: Det vackra ljusa rummet i Färgfabriken bäddar för att förstärka stämningen i Helena Franzéns föreställning To make this up. Ljussättningens sparsmakade effekter ramar in dansarnas fyrkantiga golvyta.
Publiken sitter snuddande nära och följer näst intill ljudlöst varje moment som sker. Det är intimt och undersökande återkommande rörelser står i fokus.
Med erfarenhet och kunskap tar dansarna Katarina Eriksson och Elisaveta Penkova med åskådarna på en resa genom utforskandet av varierande kvaliteter. Till en början ganska självständigt men med tillfällen att följa varandras impulser. Eriksson och Penkova lyckas vara fullt närvarande i varje sekund.
Deras förmåga att utföra rörelser med tyngd, flöde och riktning bidrar till färdens fortsatta kontinuitet. Hit hör också mjukheten i knäna och kapaciteten att nästan sjunka in i sina egna höfter och därmed få till olika slags dynamik.
Katarina Eriksson och Elizabeta Penkova. Foto Håkan Jelk
Franzéns material tolkas så lika men ändå så olika av de båda dansarnas kroppar. Den moderna och nutida danstekniken finns där, men skillnaderna i hur de skapar linjer och bär sitt huvud är påtaglig. Koreografen har utforskat rörelser där hela kroppen är involverad på olika nivåer. Kraften i utförandet varierar men de flesta rörelser uppfattas som förda.
Med väldigt lite ren kroppskontakt lyckas dansarna ändå skapa en självklar förbindelse. Seendet av samt lyhördheten inför varandras rörelser blir som dragningskrafter dem emellan. Mot slutet när cirkelrörelser både i kroppen och rummet blir mer påtagliga minskas avståndet mellan dem.
Tempoökningen och variationen av kraft i rörelserna blir som en ny utmaning. I ögonblickskorta stunder släpps förda rörelser efter för tyngden och bidrar till kortvarig ”off balance” för att nästan på en gång fångas upp med kontroll igen.
Katarina Eriksson, Elizabeta Penkova i Helen Franzéns verk To make this up. Foto Håkan Jelk
Det är rörande när människor utför något på riktigt. Med inre kraft och driv. Franzéns genomarbetade verk och dansarnas skicklighet formar tillsammans med Stefan Johanssons musik, Karin Bjurströms och Alice Fines kostymval samt Markus Grankvists ljussättning en helhet där inget lämnas åt slumpen. Det är tryggt att åka med. Inga hisnande backar bakom hörn som inte syns. Det går faktiskt att förutspå händelseförloppet, men det gör ingenting, det är som en stunds fokuserad vila.
Under föreställningens gång tar Eriksson och Penkova emellanåt ögonkontakt med åskådarna som för att se reaktioner och bjuda in till att vara med. Precis innan applådtacket brister dansarna ut i hjärtligt ärliga leenden mot varandra, då befästs upplevelsen av att ha fått vara med om en resa som inte bara var fysisk.
Franzéns verk To make this up spelades i Färgfabrikens takvåning under några dagar i början på mars. Samtidigt kunde besökarna beskåda en fotoutställning av fotografen Håkan Jelk där Franzén medverkar på bilderna. Vernissagen ökade möjligheten att hänga kvar i atmosfären en stund och lämna lokalen i eget tempo med chans att smälta upplevelsen och sedan gå vidare ut.
Jenny Berkán
Huvudbild: Katarina Eriksson och Elisabeth Penkova i Helena Franzéns To make this up. Foto Håkan Jelk
