STOCKHOLM: Under rubruken Destination Joburg-Maputo genomförde Dansens Hus i Stockholm under april en både ambitiös och lovvärd satsning på afrikansk kultur.
En sensationell version av Svansjön var huvudnumret. En särskilt glad överraskning var också en dansare och en musiker från Moçambique.
Svansjön av Dada Masilo. Foto John Hogg
Svansjön
Fjorton dansare, en timme. Musik av Tjajkovskij, Steve Reich, Rene Avenant, Saint-Saëns och Arvo Pärt. En uppfriskande, sympatisk, respektlös, fascinerande föreställning med passion, allvar och en alldeles särskild dansglädje.
I centrum: en magnetisk, smärt ung dam som vibrerar av energi. Det är hon som är Odette. Det är också hon som är föreställningens koreograf. Dada Masilo är ett namn att lägga på minnet.
Efter inledning till Tjajkovskijs avslutningsmusik till Svansjön anges tonen med en dynamisk skådespelarmonolog där balettschabloner ventileras och ställs på huvudet. Därmed inbjuds åskådaren snabbt: Håll i hatten! Här kommer en åktur som inte liknar någonting annat!
Efter denna välfunna inledning blir innehållet i verket det väsentliga. Den unge mannen väljer inte den unga vackra tjejen utan i stället en ung man som dansar i tåskor till Döende svanen-musik. Både herrar och damer bär vita tutuer, om än ovanligt täta. När den unge mannen gör entré i vita långbyxor är det han som ser avvikande ut.
Dansstilen kunde beskrivas som en glad blandning av afrikansk dynamik, modern dans och klassisk balett. Scener staplas effektivt på varandra.
Dada Masilo – dynamisk koreograf och storartad dansös. Foto John Hogg
Mot slutet, till musik av Arvo Pärt, framträder hela ensemblen i för verket ovanligt stillsam dans, i enbart svarta långkjolar. Denna scen skiljer sig i så hög grad från resten av verket att den manar till eftertanke. Efter någon sådan ligger det plötsligt nära till hands att dra slutsatser av allmängiltig art: Det är inte viktigt vad som är svart och vitt, eller vem som är svart och vit, man eller kvinna. Skillnaderna finns – och leve dem! -– men det viktiga är att människor ser, accepterar och beundrar eller till och med älskar varandra.
Den drivande kraften bakom verket är alltså Dada Masilo, född i Soweto för knappt 30 år sedan. Bakom sig har hon en bred utbildning i dans, från bland annat Dance Factory i Johannesburg och PARTS i Bryssel.
Dada Masilo började undervisa redan som tonåring, och hon fortsätter att utbilda unga dansare. Men det är som koreograf hon har vunnit den stora, välförtjänta internationella uppmärksamheten.
På sin opuslista har Dada Masilo redan verk som Romeo och Julia, Carmen och en Ofeliabetraktelse som heter The Bitter End of Rosemary. Plus verk som Dancing with Dada. Något mer av henne och den dansglada ensemblen vore en önskedröm, så härmed framför jag en stilla bön om nåd.
Panaibra Gabriel Canda. Foto Arthur Fink
Mångsidig solist från Moçambique
En prima överraskning var Panaibra Gabriel Canda, som i slutet på 1990-talet startade Culturarte, den första ensemblen för modern dans i Moçambique. I Time and Spaces: The Marrabenta Solos uppträder han ensam som dansör tillsammans med den förstklassige gitarristen Jorge Domingos. Denne spelar på en gitarr som med hjälp av en fotpedal förvandlas till fem olika stränginstrument.
I sitt danssolo talar Canda mycket. Tack och lov visas en översättning till engelska på fondväggen: Canda är nämligen lusofon – portugisisktalande. I några korta stycken redogör Canda för sin bakgrund, och den är mångskiftande. Under 400 år var Moçambique en portugisisk koloni. Efter befrielsen 1975 infördes en kommunistisk folkrepublik, som avlöstes av en demokrati. Inte nog med detta. Candas far härstammar från Bethani, en av landets många folkgrupper, med egna traditioner, öden och kulturer.
Canda håller fram de olika faktorerna som pusselbitar som han kombinerar på olika sätt. Vad är han då? En liten, svart, lusofon, kommunistisk moçambiquier, en demokrat som valt dansen som uttrycksmedel? Eller möjligen något mer?
Candas dansanta sökande efter en identitet är samtidigt en snabblektion i en ung nations moderna historia. I Moçambique finns tio provinser. Huvudstaden Maputo räknas därvid som en egen enhet.
Det finns fler faktorer att beakta: Marrabenta är en musikform som växte fram i Moçambique från 1930-talet och framåt. Den kan beskrivas som en kombination av moçambiquiska dansrytmer och portugisisk folkmusik – mycket medryckande.
Canda skapade verket 2010 och har därefter kunnat turnera vida omkring. Synnerligen sevärt, både för artisternas och hela landets skull.
Panaibra Canda och gitarristen Jorge Domingos. Foto Arthur Fink
Peter Bohlin
Huvudbild: Svansjön i sydafrikansk tappning. Foto John Hogg
