Två balettaftnar med Tjajkovskij – The Mystery of Life and Death och Russian Hamlet. Ballet Mikkeli – som leds av Ulla och Hannu Savisalo, entusiastiska dansåskådare själva – gjorde den här våren ännu en storsatsning på området balett – eller tanzteater och balett – med fina solister.
Till St. Michel och Mikaeli-salen hade de De hade bjudit den världsberömda Eifman Ballet och Vladimir Malakhov med Nadja Saidakova från Berliner Staatsballett. I biljettpriset ingick en supé eller lunch i rysk stil på ort och ställe, vilket gjorde det hela extra festligt för alla deltagarna.
Applådtack: Vera Arbusova, Boris Eifman och Vladimir Malakhov. Fotograf Jere Lauha
”Eloge till den ryska melankolin” rubricerar Länsi-Savo, den östfinska dagstidningen, sin artikel om Tjajkovskij-baletten. Och så rätt det var:
Det var häftigt, effektivt och laddat helt igenom! Eifman Ballet – ledd av sin grundare, ledare och koreograf Boris Eifman kom och segrade i St.Michel, såsom redan tidigare i den stora världen. Eifmanbaletten är skicklig; den är klassiskt skolad, och är samtidigt sammansvetsad i den eifmanska koreografin, en stil som i sin tur baserar sig på ett klassiskt rörelsespråk men kännetecknas av en egen vokabulär.
Ganska enkelt, kan man tycka, men ändå är det inte det; det hela funkar, och är varierande med sina inslag av karaktärsdans och linjer som är lite olika, och så använder man tyger och rekvisita som finns färdiga, t.ex. kjolarnas fållar.
Och det är drama som dansas – tanzteater – och man njuter av den goda framställningen av en individs leverne.
Vladimir Malakhov och Nadja Saidakova i Tjajkovskij. Fotograf Sandra Hastenteufel
Gruppen är inlevelsefull och energisk – vilket gör att publiken också tittar – och lyssnar intensivt – hela kvällen igenom. Någon kan tycka att Eifman-föreställningarna är till det yttersta patetiska, men häri kan man också se deras styrka! Den ryska melankolin – som vi tycker oss känna igen ifrån litteraturen och all kultur österifrån (och här talar vi enbart om Ryssland) – är här något som man öser ur!
Vad gör vi annars; alla tar ifrån det egna: fast Tero Saarinen blir imponerad och gör en koreografi inspirerad av en sekt i Nordamerika, finns det kanske något som han “haft med” ifrån de finska (och svenska) trossamhällen på olika orter – som vi alla känner till ifrån vår historia.
Eller när Birgit Cullberg tagit rörelserna till Fröken Julie – där finns både adligt folk och allmoge och rörelser som beskriver deras väsen och sätt att leva. Så Eifman är äkta (rysk) så det förslår och det är kanske det som ger hans baletter styrka och ger dem egenart.
Eifman Ballket i Tjajkovskij. Fotograf Jere Lauha
Vladimir Malakhov, världstjärnan och sedan 2002 chef för Berlins statsbalett, är helt i en klass för sig – efter en knäoperation – i titelrollen i baletten Tjajkovskij. Malakhov visade hur man gör en roll som bär hela kvällen igenom med sin inlevelse, sina rena linjer och sin karisma. Själv såg jag detta dansanta drama i två repriser, kvällsföreställningen på lördagen och därefter genast en söndagsmatiné. Och det var värt det.
Alexei Turko var suverän som Tjajkovskijs Alter Ego. Denna ståtliga dansare är även han mycket karismatisk och ”stark i linjerna”. Det var en glädje att betrakta Malakhov och Turko i samspel på scenen – Turko föreställande den onda sidan av Tjajkovskijs natur.
Malakhov och Aleksei Turko i Tjajkovskij. Fotograf Jere Lauha
Antonina Miljukovas, hustruns roll, gjordes av Nadja Saidakova – solist vid Berliner Staatsballett – mjukt, vackert, inlevelsefullt – också när sinnesjukan tagit över. Eifmanbalettens solister i övrigt gjorde bra ifrån sig, och på deras och corps de ballets axlar vilade den andra balettaftonens giv.
Ryska Hamlet:
Hamlet: Nina Zmijets som Katarina II och Aleksei Turko som hennes gunstling. Fotograf Jere Lauha
Ridån går upp för Den ryska Hamlet och scenen verkar störta emot publiken – då en grupp dansare de facto rusar emot den! Dramat handlar om maktkamp och liksom i Tjajkovskij är focus på en – eller flera – individer. Katarina den stora – kejsarinna av Ryssland under åren 1762-1796 – härskar och styr och förorsakar själv en utveckling där sonen Pavel kommer att motarbeta sin mor och hennes vilja.
Historiebeskrivningen följs i baletten och ett häftigt dramat utspelas där starka gruppscener och individernas förehavanden avlöser varandra eller knyts samman i en härva av händelser. Tempot fungerar, publiken får njuta av häpnadsväckande scener som följer varandra i ett rytmiskt kretslopp
mlet: Ilja Osipov som Pavel och Natalia Povoroxnjuk som hans hustru. Fotograf Jere Lauha
Gruppen har inte utan anledning fått beröm för scenbilderna, som är gjorda av Vjatseslav (Slava) Okunev. Han ansvarar också för dräkterna som är utomordentligt vackra.
Musiken i båda baletterna är väl vald, man känner igen de starka tonerna som dånar ifrån bandinspelningen – orkesterns plats behövs för dansarna – i Tjajkovskij hans egna kompositioner (Symfoni nr 5 i e-moll; Liturgi del 6 av St. Johannes Chrysostomos; Serenade för stråkar i C-dur, delarna 2 och 3; Capriccio Italienne, Symphony nr. 6 – Patetique del 4), i Hamlet är det symfonisk musik av Beethoven och Mahler.
Även om en levande orkester alltid gör en föreställning bättre och festligare, levde man sig in i dramat i föreställningarna på ett sätt som tillät en att åtminstone delvis helt glömma avsaknaden av levande musik.
Hamlet: Ilja Osipov och Natalia Povoroxnjuk. Fotograf Jere Lauha
Man hoppas få se Eifman Ballet på en ny visit nästa vår, men innan dess kommer festdagarna på hösten, från 1 till den 5 oktober, med Törnrosa samt Romeo och Julia med Imperial Russian Ballet och paret Anastasia och Denis Matvienko som solister. Festadagarna avslutas med en galaföreställning som bär Svetlana Zakharovas namn, själv återigen solist vid Ballet Mikkeli.
Anita Jokela
