Skolårets sista föreställningar på KSB var uppdelade i fyra program. Några koreografier var storartade, andra inte. Här, mot slutet, ett försök att resonera om anledningar till detta.
Carla Crépin, Tage Filipsson och Narima Dugieva i Kungliga Svenska Balettskolans uppsättning av Lille Prinsen. Foto Till Stengel
Det absolut viktigaste vid säsongsavslutningsföreställningar är förstås att välutbildade unga danskonstnärer med hög potential får chanser att visa sina bästa sidor: energi, stil, precision, förvärvad säkerhet, tekniska färdigheter, personlighet. Detta ställer, lika naturligt, stora krav på de koreografier ungdomarna har att framträda i.
I de klassiska verken i Kungliga Svenska balettskolans Sommargala på Kungliga Operan 11 juni 2023 fanns allt detta. Utgångspunkten för koreografin i Memento Suite var avslutningen i ett verk av Antony Dowson. Bredan Collins och Andrea Helander Kramesova har med utsökt stilkänsla och fantasi lagt till egna danser där 20 elever från skolans gymnasium och internationella gästelever glänste. Repetitörerna Nathalie Nordström och Jan-Erik Wikström har fått de unga dansarna att lysa av elegans och säkerhet.
Waltteri Voitila och Otto Eltell i Donizetti. Foto Tilo Stengel
Förra året utförde balettskolan en bragd när man lyckades engagera spanske José Carlos Martínez för att sätta upp Donizetti för skolan. Här återkommer ett storartat verk, dessutom med en glad dos humor, där 13 elever, åter från gymnasiet och utlandet, får alla chanser att stråla. En särskild glädje var att i båda baletterna se så många begåvade unga herrar. Här var de ansvariga repetitörerna Collins, Nordström, Helander Kramesova och Wikström. Skolans konstnärliga chef Cecilia Selander Moss har all anledning att vara stolt.
Elton Ekström och Ida Säfvestad i Lille Prinsen. Foto Tilo Stengel
Den lille prinsen
I samma föreställning framfördes också en förtjusande version av Antoine de Saint-Exupérys klassiska bok för barn och vuxna Den lille prinsen. Koncept och koreografi: Ann-Sofie Birabent, lärare i klassisk balett vid skolan.
Hennes metod för att ge plats åt över 80 elever från fjärde till och med nionde klass har varit enkel och effektiv. Titelrollen framförs med ungdomlig pondus av sjundeklassaren Ted Bäckström. Avsnitten Rosen och Öknen (med ormen) framförs av två respektive en dansare. I större scener verkar det som om skolans alla elever medverkar: Tjugo fjärdeklassare i stycket Fåret, fjorton sjätteklassare i Lamptändaren (en åttondeklassare), fjorton sjundeklassare i Monarken, tjugosju femteklassare i Räven (en sjundeklassare) och tio sjunde- till niondeklassare i Den botaniska trädgården.
Åsrkurs 6 och Edvin Ekstedt i Lille Prinsen. Foto Tilo Stengel
Musikalisk koreografi till verk av fem komponister, genomgående vackra kostymer av Anna-Sara Dåvik och Lotti Widell, med rävkostymen som en höjdpunkt. Välgjorda projektioner och dekor av Karla Hübbe och Maja Forslund. Rollen som den vuxne flygaren spelas av skolans IT-expert Fredrik Lindborner. Gott tecken: Man använder bestämt många av skolans resurser.
Den som inte redan läst boken rekommenderas högeligen att göra det. Vuxna kan bli klokare.
Årskurs 4 i Lille Prinsen. Foto Tilo Stengel
Den moderna linjen
Här var det i mitt tycke bästa verket Madeleine Karlssons Voicing. Det framfördes till musik av den fascinerande röstakrobaten Bobby McFerrin. Koreografen hade för tio elever från åttonde klass till gymnasie 2 skapat en tilltalande svit rörelser till en fängslande rytmik. Men vid ett par tillfällen framfördes rörelserna i tystnad, och då gick en viktig dimension i stycket förlorad.
Ett glatt stycke var Charlotta Öfverholms Utdrag ur De ensamma djuren. Där agerade två dansöser från gymnasie 3 till bland annat Vivaldimusik, förstärkt med djurljud från dansöserna.
Klassiska gymnasiet i Donizetti. Foto Tilo Stengel
Ett ovanligt stycke dansades av Ingmar Tedborn, i egen koreografi. På skolan kan eleverna välja kurs i koreografi, och det har Tedborn gjort. Kostymen hade han också skapat själv. Han både fängslade åskådarens intresse och lyckads bibehålla det. En klar personlighet. Blott styckets titel lämnade mig undrande: I sadistens korsett.
Det är inte lätt att finna en verkningsfull inledning, som omedelbart skapar ett intresse. Den tjeckiske koreografen Jarek Cemerek hade lyckats när han inledde Fanan, för tolv unga dansare, med ett svepande av en stor fana. Därmed hade han också placerat sitt stycke i en känsla av konflikt, och intrycket bibehölls under ett stiliserat spel till och från en grupp. Rörelserna fick därmed en inre mening. Både effektivt och ovanligt.
Otto Eltell, Werneri Voitila och Theodor Bimer i Donizetti. Foto Tilo Stengel
Koreografier för skolans moderna linje saknar en motsvarighet till den mäktiga stomme som den klassiska linjen har i balettens teknik. Därför kan man behöva förstärkning av något annat, till exempel någon form av innehåll. Sådant hade de fyra ovannämnda styckena, men jag saknade det i två verk.
Det var ingen brist på ambition i Helena Franzéns Deep Dive, för tre ungdomar i gymnasie 3. I programbladet stod: ”Om att söka sig ut på djupa vatten, om att följa sin instinkt och verkligen lyssna – inåt och utåt.” Jättehöga aspirationer, men hur ska man omvandla dem till dans? Vad jag såg var en trio i utveckling från golvarbete till stående.
Dan Johansson stod inför en stor och svår uppgift när han i Landscape of ehoes skulle skapa ett verk för en grupp på hela arton dansare. Mycket rörelse, men jag saknade en bärande idé. I programbladet uttrycktes arbetsmetoden med ord som samspel, lyssnande, lyhördhet och vakenhet. Åter: ingen brist på ambition, men jag ser svårigheter att översätta vissa ord till konkret rörelse. Samspel och lyhördhet, visst, men lyssnande och vakenhet?
Gruppsamarbete och gruppverkan är vackra mål, och de kan göras tydliga. Och kanske vore en grund i någon av de etablerade moderna dansteknikerna ett konkret stöd?
Peter Bohlin
Stockholm
Huvudbild: Otto Eltell och Isabella Nilsson i Kungliga Svenska Balettskolans föreställning av Donizetti. Foto Till Stengel
