Birgitta Stålnert har utgivit Jakten på den försvunna samiska dansen, utgiven av Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet (skrift nummer 13). Den som tidigare sökt material om samisk dans har fått leta ordentligt. Med denna bok föreligger för första gången ett systematiskt arbete om denna svårfångade fågel.
Det insamlade källmaterialet kan indelas i avdelningar som samisk mytologi, samiska bröllop, schamaner, extas och trans, björnritualer, jojk med dans och rörelser, rituell dans, beskrivningar av danser och lekar samt hällristningar.
Ola Stinnerbom i vargmask. Foto Kompani Nomad
Det finns därmed ett fascinerande bildmaterial till urgammal samisk kultur, men däremot inga egna skrivna källor: De samiska språken hade nämligen ingen skrivtradition. Officiella skriftspråk började i Sverige införas först på 1950-talet.
Skriftliga vittnesbörd har därför författats av andra än samerna själva. Det tidigaste återfinns i Historia Norvegiae, som skrevs av en munk på 1100-talet. Det stora verket Lapponia (också på latin) utgavs 1673 av Johannes Schefferus, som inte ens besökte området. Kristna missionärer betraktade samernas naturreligion som djävulens påfund, och beskrivningarna blev därefter.
Ola Stinnerbom. Foto Komapni Nomad
Kompani Nomad
Ola Stinnerbom fick sin grundutbilding som dansare vid Kungliga svenska balettskolan i Stockholm. Senare ägnade han sig åt bl. a. folkliga dansformer, akrobatik samt break- och streetdance. Med samiska rötter föll det sig naturligt för honom att söka den samiska dansens källor.
Under mer än 15 år har Ola Stinnerbom sökt och funnnit material. Parallellt har han också bedrivit ett konstnärligt arbete, och 2003 startade han tillsammans med Birgitta Stålnert (kulturvetare, filmare, producent, skribent m. m.) Kompani Nomad. Ambitionerna är att bl. a. återinföra samisk danstradition i modern form!
En överraskning under arbetet var att man från samiskt håll förhållit sig skeptisk till själva idén om en samisk dans, liksom till förkristen samekultur över huvud taget. Dock erövrade Ola Stinnerbom Sami Grand Prix i Kautokeino 2007.
Ola maskerad till korp. Foto Kompani Nomad
Detalj av hällristnngarna i Alta. Foto Kompani Nomad
I alla fall fick forskarna stöd av Sametinget (och Carina Aris Minnesfond) till vad som visade sig vara en oumbärlig inspiration i projektet: besök vid de sex- till åttatusen år gamla hällristningarna vid Altabukten i norra Norge. Denna härliga bildvärld är en av de ytterligt få källorna till den förkristna samiska kulturen.
Flera norska forskare har tolkat många avbildningar som relaterade till danser och riter bland samers tidiga förfäder. Ola Stinnerbom har i hällristningarna själv funnit avbildningar av masker i form av fåglar och ren- och älghuvuden. Därför har han också utformat egna masker till sina koreografiska verk.
Från Ola Stinnerboms gästspel i Taiwan. Foto Kompani Nomad
Trumman var ett heligt instrument även i andra shamanistiska kulturer. Med hjälp av trumman kunde nåjden försätta sig i trans och ”färdas oberoende av tid och rum”. Därför har Ola Stinnerbom också tillverkat egna trummor.
Ett generellt, mycket sympatiskt drag i texten är den resonerande framställningen, som gör att läsaren på mycket nära håll får följa med i projektets framväxt.
Bokens avslutande kapitel är fascinerande. Där motiveras utförligt grunderna till Ola Stinnerboms koreografiska metod. Han har b l. a. kommit så långt att han kan föra resonemang om ”samespecifika rörelser”. Imponerande!
Samband mellan skilda kulturer
I boken upprättas tänkvärda samband med andra kulturer, inte blott andra arktiska utan även indianska och afrikanska. Anledningen till att dansen var så viktig i tidiga kulturer sammanfattas så här av forskaren och författaren Lasse Berg i boken Gryning över Kalahari: ”De som dansar håller samman, de som håller samman överlever lättare.” Hans slutsats är magnifik: ”Människans evolution handlar om dans och ingenting annat.”
Birgitta Stålnert resonerar vidare i samma anda: ”Tänk om vårt behov av gemenskap och andlighet är detsamma idag som för 6 000 år sedan? Ja, tänk om det är så enkelt, fast vi bara glömt bort det …”
Slutord om boken: Ambitiöst, hedervärt, inspirerande pionjärarbete i koncis form: 75 sidor, inklusive vackert bildmaterial och källförteckning.
Peter Bohlin
