Det är inte utan att det går att känna historiens vingslag när en befinner sig inne i Ulriksdals slottsteater Confidencen i Stockholm. Teatern från 1700-talet som låg bortglömd i mer än 100 år innan Kerstin Dellert och hennes medhjälpare fann den och började restaurera. Idag är Madeleine Onne teaterchef och det är också hon som 1997 bildade Stockholm 59° North.
Ett danskompani bestående av mestadels solister från Kungliga Operan och som under åren turnerat runt om i världen när dansarna varit lediga från sin vanliga arbetsplats. Efter flera års frånvaro är de nu tillbaka på Confidencen för att ge två föreställningar. Gruppen framför flera kortare verk som för publiken på en resa genom tiden.
Nadja Sellrup har tagit över stafettpinnen som ledare för Stockholm 59°North. Hon har planerat ett varierat föreställningsprogram innehållandet verk som spänner över århundranden.
I publiksamtalet före premiären berättar Sellrup att hon valt ut koreografier som på olika sätt varit viktiga för utvecklingen av danskonsten i Sverige och som har kopplingar till naturen.
Kaho Yanagisawa och Daria Ivanova i Helena Franzéns Terra. Foto Håkan Jelk
Först ut är Mary Skeapings Vårens återkomst. Därefter följer Pas de deux ur Svansjön akt 2 koreograferad av Marius Petipa/Natalia Conus. Pas de deux ur Gösta Berlings saga av Ulf Gadd, Pas de deux ur Ringaren av Notre Dame, av Pär Isberg, Duett ur Cacti av Alexander Ekman och avslutningsvis Terra koreograferad av Helena Franzen. Dansarna i de olika verken är Nathalie Nordquist, Daria Ivanova, Luiza Lopez, Erik Rudqvist, Desislava Stoeva, Jonatan Davidsson, Adiliang Abudureheman, Kaho Yanagisawa, Ida Säfvestad och Ella De Geer. I en av koreografierna Notre Dame spelar Massimo Broggio, akustisk gitarr sittandes på scenen.
Dansarna yrkeskunnighet sprider ringar av trygghet i salongen. Det kanske låter tråkigt och utan överraskningar men det blir precis tvärtom. Det beror dels på dansarnas förmåga till närvaro, tolkning av koreografierna och deras tekniska skicklighet. Det beror också på koreografernas blandning av rörelser och intentioner.
Även den vackra och historiska platsen påverkar stämningen. Intrycken blir många. Varje stycke bjuder på något eget. I den första koreografin får publiken se något som förmodligen påminner om hur dansen såg ut på 1700-talet. Det passar platsen och hjälper fantasin om en riktig tidsresa.
Nathalie Nordquist och Jonathan Davidsson i Gösta Berlings Saga av Ulf Gadd. Foto Håkan Jelk
Nästa koreografi dansar Nathalie Nordqvist och Jonatan Davidsson en innerlig och varm duett. Luiza Lopez och Erik Rudqvist tar med passion och lidelsefullhet med oss till Svansjön. Därefter får vi följa med till Notre Dame och se en vänskaplig och öppenhjärtig duett.
När Jonatan Davidsson kommer tillbaka har han med sig Kaho Yanagisawa. Här förändras allt till vältajmade komiska inslag. Den moderna tekniken i den sista duetten hjälper stämningen till att bli mer grundad, som att vi alla med hjälp av dansarna får uppleva tyngden mot golvet utan att det blir kompakt. I stället finns upplevelsen av musikalitet, dynamik, lätthet och flöde kvar.
Under pausen vandrar tankarna till hur föreställningen skulle tagit sig uttryck på den tiden Teatern var ny. Den samtid en lever i påverkar vad som skapas och hur det framförs.
Dansarna träning har genom århundradena sett annorlunda ut vilket resulterar i olika tekniska och konstnärliga färdigheter. Möjligheterna till att skapa effekter och stämning med hjälp av ljus är föränderligt. Att lysa upp scenrummet med hjälp av gaslampor eller stearinljus ger något annat än vad en kan åstadkomma med elektricitet. Ljudanläggningar påverkar det som hörs och kan styra ljudnivån.
På 1700-talet fanns inte den teknik vi använder idag. Det är dock roligt att se scenrummet förändras genom att snabbt dra undan skärmar och dekor för att ersätta dem med andra. Ett praktiskt tillvägagångssätt som lever kvar från förr. Kanhända bidrar de möjligheter teatern erbjuder till kvällens inramning. Det blir intimt.
Scenen är förhållandevis liten med ett sluttande golv. Publiken sitter på kort avstånd nedanför och får lyfta blicken för att se. Man kommer nära det som sker, allra helst om man sitter på främre parkett. Varje ansiktsuttryck syns väl vilket ger extra dimension på rörelserna.
Det är hissnande att tänka att några av de träd som finns i området kanske även fanns när teatern byggdes. Människor som inte längre lever har under århundraden fått se och uppleva samma stammar och trädkronor som vi idag gör. Träd som förändrats när de växt sig större men ändå varit desamma. Det känns på något sätt högtidligt att vara på en flera hundra år gammal teater och uppleva när dåtid möter nutid i form av danskonst.
Jenny Berkán
Stockholm
RENTRÉ 24 aug och 25 aug, Confidencen
Medverkande
Nathalie Nordquist
Daria Ivanova
Luiza Lopez
Erik Rudqvist
Desislava Stoeva
Jonatan Davidsson
Adiliang Abudureheman
Kaho Yanagisawa
Ida Säfvestad
Ella De Geer
Program
Vårens Återkomst
Koreografi: Mary Skeaping, musik: Cesare Bossi
Pas de deux ur Svansjön akt 2
Koreografi: Marius Petipa/Natalia Conus, musik: Peter Tjajkovski
Pas de deux ur Gösta Berlings saga
Koreografi: Ulf Gadd, musik: Franz Berwald
Pas de deux ur Ringaren av Notre Dame
Koreografi: Pär Isberg, musik: Stefan Nilsson
Duett ur Cacti
Koreografi och musik: Alexander Ekman
Terra
Koreografi: Helena Franzén, musik: Stefan Johansson
Huvudbild: Jonatan Davidsson och Kaho Yanagisawa i Duetten ur Cacti av Alexander Ekman. Foto Håkan Jelk
