I programhäftet citerar koreografen Tilman O’Donnell den amerikanske författaren David Foster Wallace: ”Att ikonisera en person är att göra honom till en abstraktion, och en abstraktion är inte kapabel till levande kommunikation med levande människor.”
O’Donnell frågar sig: ”Var Strindberg en ikon? Har vi något behov av ikoner? Och i så fall, vilken roll spelar de i vår kultur? Vilken slags ikonografi kan vi tänkas bära med oss i våra egna kroppar? Vad skulle abstraktioner av kroppen kunna vara? Vad är – eller var sker levande kommunikation?”
Ur Tilman O’Donnells August did not have what is commonly considered good taste as far as furniture is concerned. Fotograf Urban Jörén
På scenen uppträder samtliga dansare i lösskägg och/eller mustascher. Rörelsematerialet framstår som till ytterlighet stiliserat. En person går in och ut och in och ut och in. Andra ligger, står eller går. Det kan inte hjälpas att man emellanåt undrar varför.
Mot slutet dyker ändå Strindberg upp. En person svarar i telefon och ber om en hälsning till publiken: Det är fortfarande synd om människorna.
Cirka fyrtio minuter för detta idé- och rörelsefattiga stycke känns långt. Man lockas att travestera ett avsnitt ur de texter som framsägs: Att människor är annorlunda och bär sig underligt åt behöver inte vara ett tecken på sinnessjukdom . . .
Ur Translations. Fotograf Urban Jörén
Strindberg som sinolog
I programmets andra verk, Translations, gör Melanie Mederlind en fallstudie av Strindberg som självlärd sinolog (forskare i kinesiska språket och kinesisk kultur). Ett något perifert inslag i Strindbergs verksamhet, som inte intar någon framskjuten plats i vår tids bild av Strindberg.
Mederlind utexaminerades från Dramatiska institutets regiutbildning 2004. Det är första gången hon skapar ett verk för dansare.
Hämtat från Cullbergbalettens hemsida: ”I form av en stiliserad språklektion blir Strindbergs fria associationsbanor och tankebryggor utgångspunkt för regissören Melanie Mederlind och dansarnas undersökning av språket. Vi lyssnar, upprepar och översätter.”
Detta innebär på scenen en serie aktioner med utgågnspunkt från ordet ”China”: Sången China Girl av David Bowie, några fraser yttrade på kinesiska, och översatta, t.ex. ”Jag tycker inte om Pekingopera.” (Varför just den frasen?)
Och varför har dansen cha-cha-cha kommit med? För att den kan spåras i ordet Ch(in)a? Varför har man återupptagit den kuriösa idén att låta två eller fyra människor tala samtidigt och på olika språk, så att knappt något alls kan uppfattas? Spelar det ingen roll vad som då sägs?
Alla artisterna är heller inte vana vid att tala. En ensam person böjer verb, men inte kristallklart vilket: ”I say” eller ”I sell”? Spelar det förresten någon roll?
Att några av de medverkande börjar jonglera med två eller tre mandariner är kanske en skämtsam hänsyftning på mandarin – ett av språken i Kina. Många frågor blir det hur som helst under kvällen.
Mederlind säger sig vilja arbeta i Strindbergs anda, med samma associationsfrihet och samma frimodiga försök att omfatta allt och hela världen. Utgångspunkterna för dansverk må vara vilka som helst. Olyckligt i detta projekt är att verkens sevärde blir så lågt.
Strindberg tolkad i dans? NEJ.
Tvärtom: avståndet mellan Birgit Cullbergs mästerverk Fröken Julie och denna föreställning kunde knappast vara längre.
Resultaten av Cullbergbalettens Strindbergsprojekt ställer alltså många frågor. Åskådaren må nog ursäktas om han hade väntat sig mera, och om han hoppas att Cullbergbaletten måtte återvända till dansen.
Den som vill se Strindberg tolkad med rik rörelsefantasi rekommenderas att i stället se Mats Eks uppsättning av Spöksonaten på Dramaten.
Är mustaschen det närmaste man kommer Strindberg? Fotograf Urban Jörén
FAKTA
August did not have what is commonly considered good taste as far as furniture is concerned
Idé, regi, kostym, scenografi: Tilman O’Donnell
Scenografi och ljusdesign: Thomas Zamolo
Ljuddesign: Mårten Ihre
Koreografisk assistent: Cyril Baldy
Verket är skapat av Tilman O’Donnell och dansarna Agnieszka Dlugoszewska, Mirko Guido, Hanako Hoshimi-Caines, Gesine Moog, Luis Alberto Rodriguez, Adam Schütt, Daniel Sjökvist och Patricia Vázquez
Translations
Idé, regi, dramaturgi och scenbild: Melanie Mederlind
Koreografi: I samarbete med dansarna
Kostym: Ulrika van Gelder
Ljuddesign: Mårten Ihre
Dramaturg: Marc Matthiesen
Dansare: Alexandra Campbell, Johanna Lindh, Åsa Lundvik Gustafson/Fem Rosa Has, Andrea Martini, Shumpei Nemoto, Victoria Roberts, Csongor Szabó och Kristóf Várnagy
Anders Jörlén
