STOCKHOLM: Vad är ett ben? Vad är en arm? Hur sitter lemmarna ihop? I en tid då det är trångt i det redan uppfunnas värld har Virpi Pahkinen inte bara utmejslat en alldeles egen rörelsestil, hon har inmutat en hel nisch. En betraktare blir lätt förhäxad, som av en fixeringsbild.
2009 utgav Virpi Pahkinen sin första bok: Käärmeensyöjä. Nu finns den på svenska: Ormbäraren. Den är en glädje att läsa.
Virpi Pahkinen och Oskar Landström i Scarabé, Dansens Hus 2013. Foto José Figueroa
Jag lyfter mitt skrivdon och gratulerar översättaren Mattias Huss. Hans uppgift verkar inte ha varit lätt. Stilen flyter ledigt, språket är poetiskt och uppfinningsrikt. Till exempel kallar hon de äldsta släktleden för grottmänniska och grottkvinniska. Texten är koreografiskt välformulerad, innehållet pendlar snabbt mellan tillvarons smultronställen.
”Nycklarna till enkel lycka är att äta hampafrön och ligga i yogins sömnställning … Nycklarna till dubbel lycka är att gå på klubb tre gånger i veckan.”
Under många år arbetade Virpi Pahkinen ensam. Efter tio års sökande fann hon Pontus Sundset. I verket Sal mirabile är det han som ligger kvar på scenen medan hon gör sorti ut i mörkret. ”Kunskapen har lämnats vidare.” Sammanfattning: ”Kritikerna ser oss som ett gudomligt danspar i en överjordisk saga.”
En annan dröm går i uppfyllelse när Virpi får arbeta med Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström. På en balettgala i USA ska de framföra hennes By the Painless Arrow of Artemis.
”Hennes blick har en passande kombination av mjukhet och elektrisk laddning. På sin förstklassige danspartner Jan-Eriks axlar prövar hon kobrans och gasellens positioner, växer upp- och nervänd mot hans lår och håller sin vänstra hand mot hans hjärta.”
Virpi Pahkinen på Bali med en 50-kilos boa. Foto Magnus Pettersson
140 sidor, 24 vackra fotografier. Boken hade kunnat vara längre, fotografierna flera. Jag hoppas så på en fortsättning. Till exempel har koreografen med tiden funnit flera danspartners.
I skrivandet tillämpar konstnärinnan ett recept från sitt koreograferande. Gång efter annan har jag kommit på mig själv under föreställningar med att sända en bön: Måtte detta inte vara slutet! Alltför ofta visar det sig vara så.
Det ligger förstås en utstuderad list i att ständigt få åskådaren/beundraren att önska sig mer. Den insikten är inte enkel att omsätta i praktiken. Blaise Pascal var något på spåren när han beklagade sig i ett brev: Jag hade inte tid att skriva kortare.
Mellan 2000 och 2007 gästspelade Virpi Pahkinen i mer än 40 länder på fyra kontinenter. Hennes glädje att dela med sig av upplevelser är den underhållande kosmopolitens. Många gånger blänker eftertanke och sinnlighet som i Tusen och en natt.
”Fråga inte efter meningen om Du går vilse i ljuset.”
”Utöver intensiv träning har jag besökt tre kontinenter under samma vecka. Sydamerika, Afrika, Europa. Coitus är mitt färdmedel.”
Man kunde bli libertin för mindre.
Peter Bohlin
Huvudbild: Ormbäraren, omslagsbild. Foto Marita Liulia
