PITEÅ: Dialektiken indelar världen i kontraster som driver utvecklingen framåt. Det kanadensiska danskompaniet Cas Publics föreställning ”9” gestaltar motsättningarna med hörselskador i centrum. Dels Beethovens, dels en av dansarnas, med en koreografi som vimlar av intryck och ändå håller ihop.
Fem världsvana dansare i Cas Public är ute på kompaniets längsta turné under de 29 år det funnits. Som raketavslutning på de fyra månaderna gästar de elva städer i Sverige på tre veckor, till och med 5 maj, genom Dansnät Sverige. Förra veckan var det Norrbottens tur, i arrangemang av Dans i Nord.
I ”9 Cas Public” har musiken minst lika stor betydelse som dansen i det sceniska uttrycket. Siffran anger numret på Beethovens berömda symfoni, som han skrev när han blivit helt döv. Valet av det musikaliska temat har direkt koppling till att en av dansarna, Cai Glover, är hörselskadad sedan åtta års ålder. Han dansar utan hörapparat.
Nicholas Bellefleur & Cai Glover. Foto: D Siqueiros
Dagen före premiären frågade han mig om han fick prova dansa utan den. Han sa att musiken han har inom sig är större än den musik han hör, men det var ändå ett stort steg för honom, sa koreografen Hélène Blackburn vid publiksamtalet i Piteå.
Musikern Martin Tétreault har hon samarbetat med i tio år. Tillsammans med dansarna,filmaren Kenneth Michiels – som gjort videoprojektionerna med en hörselskadad pojke i olika situationer – och ljusdesignern Emilie B-Beaulieu, har de skapat denna intensiva föreställning som tog endast tio veckor att färdigställa.
Beethoven var det självklara valet eftersom han var döv. Hans nionde symfoni handlar om glädje och om att förenas som grupp. Musiken är bearbetad, vi frågade oss vad Beethoven skulle ha gjort om han skrivit den nu, med de moderna verktyg som finns, sa Hélène Blackburn.
Daphnée Laurendeau & Danny Morissette. Foto: Damian Siqueira
Hon tillade att föreställningens blandning av klassisk och samtida dans ställer frågor om vad som är normalt även om det är annorlunda. Andra sinnen som känsel och syn är i högsta grad involverade. Likaså en hel del rekvisita, där en mängd stolar i olika storlekar dominerar. Några personer ur publiken är med på scenen hela tiden, både som agerande och betraktare. Den röda tråden är kommunikation genom kroppsspråk.
–Vad ser vi? Vad hör vi? Vad förstår vi? sammanfattade Hélène Blackburn den lek med uttryck hon koreograferat.
Karina Sundkvist
Piteå
Huvudbild: Alexandre Carlos, Cai Glover, Nicholas Bellefleur & Daphnée Laurendeau. Foto: Damian Siqueiros
