HELSINGFORS: Kullervo är en storsatsning. Det är 150 år sedan kompositören Jean Sibelius föddes och jubileumsåret till ära har Nationaloperan satt upp detta nya dansverk på scenen. Koreograf är Tero Saarinen.
Baletten baserar sig på Sibelius symfoni Kullervo, en tondikt i fem delar från 1892. Den handlar om den mytomspunna gestalten Kullervo, en av de centrala figurerna i Finlands nationalepos Kalevala.
Terhi Räsänen, David Scarantino och Samuli Poutanen i Kullervo. Foto Sakari Viika
Kullervo är en hjälte med en orolig själ. På grund av familjens historia är han full av hämndlystnad, en tragisk gestalt som misslyckas i sitt liv och som slutligen i förtvivlan väljer att begå självmord. Kullervos och Systerns förhållande är ett centralt tema i detta verk. Han har, utan att ha känt till släktbandet, skändat systern och blir förtvivlad efter att ha insett detta. Även allt annat har gått snett.
Tero Saarinen berättar att föreställningen ständigt lever vidare, förnyas något från kväll till kväll med hjälp av de 25 dansarna. De kommer, förutom från operan, också från Saarinens egen grupp Tero Saarinen Company, tolv plus tolv. Förutom dem finns både kör och sångsolister (65 personer) på scenen, vilka har sin del i koreografin.
Saarinen berättar vidare att han i skapandet av den visuella bilden helt utgått från musiken, dess idé, dess arkaiska väsen, allt det som hörs via tonerna. De berättar även om den primitiva, jordnära heroismen, idealismen och även om det något ”smutsiga” som är kännetecknande för Kalevala, där människan har sina preferenser, typ animaliska drifter.
David Scarantino som vännen Kimmo i Kullervo. Foto Sakari Viika
Huvudpersonerna
Kullervo och hans syster framställs både av en dansare och av en sångare. Kullervo dansas av Nationalbalettens Samuli Poutanen, som i denna roll är ordentligt hemma – både i rolltolkningen och i rörelsespråket, vilket tycks växa ur den egna kroppen och hans gestalt som människa. Angenämt jordnära och starkt.
Terhi Räsänen, även hon från Nationalbaletten, som Systern, är en något mer kontroversiell typ, konturen är inte lika klar som Kullervos. Kantigheten i hennes karaktär både finns där och inte. Det blir inte klart att hon är syster till Kullervo, hon kunde vara vilken flicka som helst, som han råkar. Systern har tidigare rövats bort från familjen men vad hon heter här anges inte heller, lite vagt alltså.
En tredje huvudperson är Kimmo, Kullervos vän, som in i det eviga förstår honom och hans agerande i olika livssituationer. Kimmo förekommer inte i Kalevala men däremot i Aleksis Kivis pjäs på ämnet. David Scarantino från Tero Saarinen Company gör rollen trovärdigt, värdigt och energiskt – såsom hela dansensemblen.
Kvinnornas dans ger en känsla av naturmystik. foto Sakari Viika
Gestaltningen
Scenbilden är fin, scenografin och ljussättningen av Mikki Kunttu för en ständig och i allmänhet mycket lyckad diskussion med händelserna på scenen.
Dansspråket är bekant från Tero Saarinen, ställvis känner man igen koreografiska lösningar från andra verk, här något utvecklade i beaktande av produktionshelheten och den stora scenen på operan. Grupperna rör sig med en inifrån flödande energi. Det finns många upprepningar av rörelser – till den grad att många förundrat sig över detta, hur skall det tolkas?
Det finns inslag som nästan liknar stilleben – till exempel när 12 kvinnor i vita dräkter rör sig på det roterande golvet – länge, som i en dröm. Som om de skulle återspegla naturen, växter i skogen, något mystiskt.
Männen däremot framstår som forntida krigare i sina lite pansarliknande och mörka dräkter. Och männen, de springer, från första början, och i repriser. Man kan tänka sig att de rör sig över vidsträckta markområden. Springer också bort från oangenäma händelser.
Armrörelser, spretande fingrar i formationer, förvridna kroppar, ett oändligt färdande någonstans, kännetecknar koreografin. Också starka, kantiga rörelser med syfte att visa det primitiva i Kalevalas värld anno dazumal.
Johanna Rusanen-Kartano sjunger systerns parti. Foto Sakari Viika
Musiken
Kören och sångsolisterna – med Ville Rusanen i Kullervos och Johanna Rusanen-Kartano i Systerns roll i spetsen – kompletterar den visuella bilden. I sina inslag utvecklar de den diskussion som ses i dansen.
Musiken är magnifik, ofta så stark att den stundtals innehar huvudrollen. Mäktiga rader av manliga körmedlemmar i formationer som fängslar blicken, tyvärr ibland bort från dansarna. Speciellt en duett mellan Kullervo och Systern lider av att det händer för mycket annat på scenen och i den högljudda musiken.
Sångerna textas på finska, svenska och engelska på tavlan ovanför rampen, vilket man kanske också vill fästa uppmärksamhet på.
För den effektfulla ljussättningen svarar Mikki Kunttu. Foto Sakari Viika
Överväldigande slutscen
Kullervos död bildar ett mäktigt slut. Han står bredbent i strålkastarljuset.. Som en hund kryper han fram mot rampen och frågar sitt svärd om det är berett att skära i hans kött.
När det hela är över blir belysningen mycket stark, även publiken badar i starkt bländande ljus. Allt är slut.
I Kullervos död säger Saarinen sig se en möjlighet till ett slags renande element, som kunde befria honom från sitt trauma och ge människan en liten chans att komma ur den onda cirkel där historien upprepar sig. – Om det vore så lätt!
Det är tydligt att man haft viljan att satsa stort på detta verk. Det är njutbart och det väcker tankar.
Anita Jokela
Huvudbild: Samuli Poutanen som Kullervo med kör och dansare. Foto Sakari Viika
