STOCKHOLM: I dunkelt ljus pågår rörelse som en aldrig sinande källa. Blackboxen som utgör Dansens hus lilla scen förstärker känslan av intimitet. Publiken får komma nära dansarna Anton Borgström och Robin Sundberg som med sin fysisk bjuder på en resa mellan människor. Mötet är i fokus.
Könsroller är som bortsuddade och de båda dansarna kan representera ett älskande par, vänner, syskon eller vilken annan relation som helst. Här ges stor plats för egen tolkning.
Koreografen Erik Linghede blandar olika streetstilar som popping, tutting och waving. Dansarna utmanas till rörelse i alla kroppsdelar. Street har under de senaste åren blivit en dansform under sceniska förhållanden. Därmed sker en ganska markant utveckling mot en annan konstnärlig medvetenhet och förändring av rörelser.
Min egen upplevelse är att streetgenren inspireras av den moderna och nutida dansens sätt att förhålla sig till tid, rum och kraft. Det för även mina tankar till den klassiska balettens utveckling under århundradena. En stil som också tagit avstamp ur det folkliga, förädlat rörelser och utmanat till mer och mer skicklighet bland utövarna.
Borgström och Sundberg använder sina kroppar för att förmedla känslouttryck, i ansiktena syns nästan inga emotionella spår. Relationen är inte friktionsfri, strävan framåt uttrycks ibland som frustration. Resan går igenom olika stadier och är från början som ett ojämlikt sökande från den ena dansaren. Den andra dansaren visar sig ointresserad men låter sig ändå manipuleras och fångas upp när han sjunker mot golvet.
Efter hand ter sig förhållandet mer jämlikt och impulser fångas upp och dialogen är som i full blom. Ett långsamt rytmiskt krypande över scenen blir för mig tiden som passerar. Musiken av bland andra Markus B Almqvist ligger som en matta i bakgrunden och illustrerar en puls och förlängningen av den strävan som dansarna symboliserar.
De långa partierna i tystnad inbjuder till att komma ännu närmare dansarna. Endast dansarnas andning och friktionen mot golvet hörs i den fullsatta salongen.
Min egen bild av hur verket skulle te sig kastades omkull av framställningen. Efter att ha sett det vackra klippet från föreställningen florera runt på facebook för flera månader sedan hade jag byggt upp en egen illusion av vad jag skulle få se. Förväntningen var en duett av större dynamisk variation.
Istället möttes jag en ganska monoton koreografi, där överraskningar uteblev. Linghede låter dansarnas fysiska kontakt stå i centrum och utmaningen ligger på mer subtil, känslosam och raffinerad nivå.
Jenny Berkán
Huvudbild: Hold med Anton Borgström och Robin Sundberg på Dansens hus i Stockholm. Foto Erik Linghede
