STOCKHOLM: I ett ytterligt ovanligt samarbete har Örjan Andersson, Ina Christel Johannessen och Kenneth Kvarnström på Kulturhuset Stadsteatern skapat Piano piano, ett verk där det inte tydligt angetts vad som skapats av vem. Verket framfördes med utsökt pianomusik av Franz Schubert. Dansportalens utsände lät sig imponeras.
Asuka Nakamura förflyttade sig ledigt mellan klaviaturerna och producerade välljud. Foto Petra Hallberg
Åtta härliga dansare: Pär Andersson, Sophie Augot, Pia Elton Hammer, Antero Hein, Paul Lee, Josef Palm, Line Tørmoen och Daniel Whiley. En storartad pianist, Asuka Nakamura, spelar tio utsökta stycken av Franz Schubert. Sällan har ett modernt dansstycke som inte ”handlar” om något gjort så stort intryck på mig.
Scenbilden är mycket enkel: svarta sidor, synliga ljusramper, en flygel, omkring ett dussin pianon och två oklädda strängsystem. Framför allt: vitt golv, vit fond. De åtta dansarna i huvudsakligen svarta kläder är tydligt synliga – tack och lov.
Pär Andersson och Pia Elton Hammer. Foto Petra Hallberg
Musiken är den sammanhållande kraften, koreografin är infallsrik och genomgående musikalisk. Solon, duetter och större samarbeten följer på varandra, behärskat, kontrollerat.
Långa stycken är det en storartad föreställning. Samtidigt är den för mig flyktig som doften av en person som just gått förbi. På något sätt framstår verket för mig som ogripbart i sin rikedom. Saker händer. Jag förstår inte varför. Det gör ingenting, men jag grips av en obändig vilja att se verket igen.
Pär Andersson tycks sväva över golvet. Foto Petra Hallberg
Två favoritsekvenser har jag. Den ena utgörs av ett enda härligt flöde av rörelsefantasi, ungefär i mitten av programmet, när fyra herrar tagit på sig vita skjortor. Stora hopp snurrar i luften. Mot slutet ansluter sig den femte mannen, svartklädd.
Den långa slutscenen är den mest känslosamma i hela verket, med en ensam Line Tørmoen i centrum. Allvarlig till det apatiska, låter hon sig föras, stödas, ledas, lyftas, balanseras, vändas och omfamnas av de övriga, samlade kring, på och runt det piano där Asuka Nakamura, flera gånger i stor trängsel, framför det sista stycket.
Slutscenen. Överst ses Josef Palm och Antero Hein, i mitten Line Tørmoen, t.h. Sophie Augot, längst ned Paul Lee och vid pianot Asuka Nakamura. Ryggen t.v. tillhör Pär Andersson och flätorna längst bak Pia Elton Hammer.
Den ena rörelsesekvensen leder sömlöst vidare till en annan i ständigt överraskande följd. I vissa moment verkar dansösen tyngdlös som en såpbubbla. Det är vackert och samtidigt sorgligt, som ett avsked.
Avslutningen framstår som så logisk. Andra gången jag såg verket slog mig tanken, möjligen irrationell: Döden tänkte jag mig så.
Koreograferna må ha kommit överens om att att samarbeta in i minsta detalj. Ytterligt ovanligt och på många sätt beundransvärt har de därmed satt helheten före sin personliga ”credit”.
Paul Lee i Piano Piano. Foto Petra Hallberg.
Så långt gott och väl
Tio fotografier, varav sex helsides, pryder programhäftet, men där anges inte ett enda dansarnamn. Något liknande gäller musikstyckena. De räknas upp, dock inte i den ordning de framförs under föreställningen. Jag hade så gärna tagit med mig hem efter föreställningen vetskapen om namnen på dansarna och titlarna på musikstyckena.
På Kulturhuset/Stadsteaterns hemsida finns hela sexton pressbilder, och det är en ovanlig lyx i dessa nedskärningarnas tider. Mängden tackar jag för, men dansarnas namn anges inte med konsekvens – brukligt är annars från vänster till höger. Dessutom finns några fotografier under rubriken Dance performances.
Dansportalen, som med glädje vill framhålla dansarnas identiteter väljer denna gång att publicera extra många fotografier – med namn.
Peter Bohlin
Huvudbild: Sett bakifrån: Sophie Augot, Pär Andersson och Line Tørmoen i Piano Piano. Foto Petra Hallberg
