Kenneth MacMillans Romeo och Julia har funnits sedan 1965 och Shakespeares pjäs betydligt längre, men båda är värda att återvända till, särskilt när föreställningarna är av så hög kvalitet.
Gabriel Sinclair Jahnke och Maya Schonbrun i Romeo och Julia. Foto Kungliga Operan/Håkan Larsson
I lördagens matiné den 24 maj, den andra föreställningen av den nya omgången, dansade Maya Schonbrun Julia som, för att citera bardens ord, ‘lär facklorna att brinna klart’ gjorde en gnistrande prestation.
Kompaniet, som var helt engagerat och välrepeterat, levde upp till förväntningarna i livliga gatuscener, skrytsamma stora baler och spännande strider.
De centrala rollerna som Romeo och Julia är eftertraktade och enormt krävande i teknik, dramatisk förmåga och ren uthållighet.
Madeline Woo och Kentaro Mitsumori i Romeo och Julia. Foto Kungliga Operan/Håkan Larsson
Schonbrun levererade på alla punkter med vackert placerade fötter, kristallklara klassiska positioner och en fin tolkning av en komplex, viljestark Julia. Hennes första möte med Romeo markerade en slående förvandling. De står fixerade medan deras värld vänds upp och ner.
Därefter, när hon dansar sitt solo, förvandlas hennes barnsliga kropp till en ung kvinnas med passion, expansiv arm och hennes torso med varje fiber levande och pirrande. Det var en kraftfull prelud till deras möte i månskenet när deras känslor slår ut.
Gabriel Sinclair Jahnke som Romeo hade ett vinnande leende och är ungdomligt överivrig att förälska sig. Hans solo i balsalen gav honom utmaningar han fortfarande behöver bemästra, men han hade hoppen och passionen för att ge sig in i MacMillans luftiga koreografi när han möter sin Julia ensam i trädgården.
Tillsammans skapade de älskande en magi i hjärtat av detta turbulenta drama.
Jahnke erbjöd bra stöd under de krävande duetter som framhäver baletten. Schonbruns fint justerade musikalitet användes med utmärkt effekt, vilket gav MacMillans spännande lyft en hisnande spontanitet.
Passionen i trädgården steg och dess motsats, Julias förtvivlan över Romeos avfärd i gryningen, gav en knivskarp smärta till hennes förtvivlan när hon kastar sig i hans armar.
Carl Sjögren som Tybalt i duell med Tomás Ruão som Mercutio. Foto Kungliga Operan/Håkan Larsson
Den manliga trion, när Jahnke får sällskap av Lorenzzo Fernandes som Mercutio och Zane Smith-Taylor som Benvolio, skapade en överraskande bra blandning av personligheter.
Fernandes var en stark närvaro ända från början, en favorit bland de livliga glädjeflickorna, och han använde sitt snabba förnuft och sina dansfärdigheter för att ta udden av de stigande spänningarna i balsalen och står i centrum när han slåss mot Tybalt och dör en heroisk död.
Smith-Taylors Benvolio var så mycket mer än bara den tredje mannen. Fortfarande i kåren visade han sig vara en exceptionell dansare, med en ren klassisk linje och teknik som aldrig sviktade, samtidigt som han höll sig fullt engagerad i handlingen och interagerade med sina två vänner.
De tre utgjorde en utmärkt komeditrio i sitt möte med Amman på torget, medan Mandolindansen, i kostymer prydda med svängande tofsar och ledd av en turbo-boostad Ryosuke Miwa, var en extra bonus.
.jpg)
Tre glädjeflickor med bl a Louise Camelbeke. Foto Kungliga Operan/Håkan Larsson
Jag njöt av Joăo Felipe Santanas kompromisslösa Tybalt. Hans målmedvetna hat definierade varje rörelse och underströk intensiteten i fäktningsscenerna. Mercutios död blev ett definierande ögonblick, levererad med okänslig likgiltighet. Hans egen död behandlades med liknande okänslighet, men där Nadja Sellrup som gästspelar som Lady Capulet, ger en okontrollerad uppvisning av sorg då hon släpper ut sitt hår. Även monster har sina älsklingar, och hennes smärta sätter tonen när berättelsen går in i sitt mörkaste kapitel.
Den sista akten är en tour de force för Julia.
I en virvelvind av känslor upplever hon den första kärleken, konfronterar och avvisar familjens och samhällets värderingar och övervinner sin rädsla för döden. En dysfunktionell familj avslöjas.
Maya Schonbrun och Gabriel Sinclair Jahnke i Romeo och Julia. Foto Kungliga Operan/Håkan Larsson
Felicia Andersson, som Amman, den enda som vet att Julia är gift och given till Romeo och därför inte kan gifta sig med Paris, rör sig runt i desperation. Julias mor är nästan ur bilden. Lord Capulet försöker bevisa sin auktoritet med känslokall brutalitet och Paris är helt klart ute på djupt vatten, oklar över vad han bör göra. Julia går sin väg ensam och Schonbrun är avväpnande ärlig i djupet av sina känslor, medveten om vad som måste göras även till den sista dödsstöten.
Publiken lämnades i chock när ridån föll.
Vi fick vara med om en spännande känslomässig resa, så välkänd men nu given en ny tolkning i en minnesvärd prestation.
Paul Andrews scenografi och kostymer från Birmingham Royal Ballets produktion innebar en intressant förändring från Nicholas Georgiadis välkända och ganska tunga design. En uppsättning från en liknande period men med en lättare touch fungerade det bra.
Romeo och Julia med Kungliga Baletten 2025. Hertigen av Verona – Ethan Watts – höjer armen Foto Kungliga Operan/Håkan Larsson
En liten detalj som också fungerade var Mercutios ockrafärgade kostym som delvis smälte samman med Capuleternas röda i balsalen för att göra honom mindre uppenbar som en inkräktare. Men, den sagoliknande ridån är totalt malplacerad och behöver verkligen försvinna. Den krockar fruktansvärt med ouvertyren som leder oss in i en av de vackraste av balettpartiturer som dirigeras med tempo och klarhet av Ewa Strusińska med Kungliga Hovkapellet.
Maggie Foyer
Romeo och Julia, Kungliga Operan 23 maj – 12 juni.
Översättning från engelska av AI och efterbearbetad av redaktionen.
Huvudbild: Maya Schonbrun och Gabriel Sinclair Jahnke i Romeo och Julia. Foto Kungliga Operan/Håkan Larsson
