HELSINGFORS: Finlands Nationalbalett satsar starkt på sagor – först Le Corsaire, och därefter Snödrottningen. Le Corsaire, (Sjörövaren) visar scener från ett sagolikt Österland invid Medelhavet, så som man tidigare i västvärlden ville se det, med dess furstar och härskare, och mentaliteten där.
Snödrottningen ges i koreografi av Kenneth Greve, till musik av finska Tuomas Kantelinen, och baserad på en saga av Hans Christian Andersen – vars handling är placerad i Finland.
Maria Baranova och Michal Krcmár som Medora och Conrad. Fotograf Sakari Viika
Le Corsaire
År 1856 hade baletten sitt uruppförande i Paris, och 1899 en ny premiär i St. Petersburg, den gången koreograferad av Marius Petipa. Ännu lever storyn om den grekiska kvinnan Medora, som säljs som slav åt en Pascha från Turkiet, i högsta välmåga på scenerna.
Medora har turen att vara älskad av Conrad, piraten som efter många turer i berättelsen kommer att rädda henne ur fångenskapen. Romantiska vyer så det förslår. Sjörövarna i berättelserna är ofta starka, ståtliga och samtidigt ganska snälla figurer – nästan som riddare. De besitter förmågan att röra sig smidigt och snabbt och att hoppa långt, och de kan ju vara kavaljerer också åt damer vilka i sin tur ser det bästa i dessa, i sina skepp stormbekämpande, gestalter.
Wilfried Jacobs som Birbanto. Fotograf Sakari Viika
Nationalbalettens dansare och balettelever tar ut allt hos karaktärerna, vissa mera än några andra, såsom alltid – därför är det också intressant att se de olika lagen i en balett. Några av dansarna verkligen besitter karisma, några tycks man inte på riktigt se på scenen. Det är närvaron som gäller. Vad han än har för roll brukar till exempel Wilfried Jacobs visa en utstuderad rolltolkning, så också här som Birbanto, en av sjörövarna. Hans dans är accentuerad och han har en utstrålning som han kunde dela med sig av åt andra om det var möjligt.
Tiina Myllymäki och Samuli Poutanen fick ställa upp när det var dags för sista föreställningen. Egentligen skulle Maria Baranova och Michal Krcmár varit i tur att dansa den kvällen – det var dessa skickliga dansare med en del i bagaget som alternerade med de förstnämnda i huvudrollerna. Det måste dock sägas att Tiina Myllymäki utvecklats i sin dans i jämn takt även nu under hösten, och det märktes speciellt på armarna som blivit mer uttrycksfulla, och på skärpa och frasering i rörelserna. Det är tydligt att hon är på väg uppåt i karriären, och närvarande är hon i högsta grad.
Tiinas och Samulis dans tillsammans var harmonisk och välstuderad, han var en säker partner för henne. Nästa prov för hennes del är huvudrollen i Snödrottningen.
Henrik Burman som Said Pascha. Fotograf Sakari Viika
Förutom Medora och Conrad ses i Le Corsaire ett subrettpar. Det är Gulnara, och en hjälte bland sjörövarna, tidigare nämnde Birbanto. Edita Rauserová och Wilfried Jacobs eller Petia Ilieva och Frans Valkama tolkade dessa karaktärer. Dansarna bidrar alltid med sina personliga drag på scenen och mycket väl kan en och samma balett se helt annorlunda ut när rollerna tolkas av olika artister. Vi tar som exempel Medora: Edita är full av energi, Petia något mjukare och mer distanserad, båda med en gedigen dans med individuella artistiska drag.
En del av herrarnas solouppgifter är karikatyrer, dock nästan bekanta för oss från nyhetsöversikterna i media. Ens tankar går och letar i minnet. Detta är ett verk som visar en värld som borde vara passé, så är dock inte fallet alls. Vi har en något romantisk gestalt som Said Pascha, härskaren i Adrianopel, vilken görs av Henrik Burman med dold och ibland mindre dold glimt i ögat. Imamen, Nicholas Ziegler, och Muftin, Stanislav Beljajevskij, kanske står inför en litet svårare uppgift. Dessa figurer i sina dräkter ser vi alltjämt vid nyhetsöversikterna från fjärran, alltjämt bekanta och exotiska.
Le Corsaire. Fotograf Sakari Viika
Slavinnornas del i baletten är vacker och vackra skall de också visa sig, såsom haremskvinnorna, både till utseende och i dansen, i svängarna med foten höjd i attityd som en fortsättning av ryggens linje. Det är mjuk dans och glädje, och av alla dessa är det alltid några som kan konsten att dra åt sig blickarna. Om känslan för humor finns med, desto bättre, den förmedlas till publiken.
När Trädgårdsscenen öppnas blir det helt överväldigande; ordentligt rosarött, sagolikt och romantiskt med girlander och en mängd balettskolelever tillsammans med proffs. Flickorna och pojkarna är disciplinerade och tydligt glada över uppdraget att vara med. Dessa barn och unga dansare kunde sitt och log utan spänning i mungiporna. Charmerande och fräscht.
Maria Baranova, och Michal Krcmár. Fotograf Sakari Viika
Om bakgrunden
Baletten är en skapelse av Marius Petipa och Ivan Liska, balettchef vid Bayerska Statsbaletten. Koreografin av Petipa har rekonstruerats av Doug Fullington. Vi läser Ivan Liskas ord i programbladet om denna produktion på Münchenoperan 2007.
Han förklarar att strävan har varit att smälta samman olika traditionella element, eller åtminstone att skapa en version där det konstnärliga allvaret förenas med den nutida publikens rättmätiga krav på underhållning, och vidare att produktionen varit ett resultat av ett långt forskningsarbete. En återgång till Adolphe Adams och Leo Delibes originalpartitur och Stepanov-notationerna*), fortsätter han.
Koreografiskt sett hade baletten inga riktigt stora höjdpunkter, trots variationer som väcker beundran och är krävande. Man trivs med att beskåda den och är nöjd med de bästa prestationerna man fått se under kvällen.
För Le Corsaire hade Operan givit en rekommendation: för barn som fyllt 5 år. När det gäller Snödrottningen, består säkert en stor mängd av publiken av ivriga barn, av vilka vissa inte hunnit bli 5 eller 4 ännu. Biljetterna är så gott som slutsålda till de många föreställningarna men man kan fråga efter avbeställda platser. Nationaloperans nya julbalett har redan skapat förväntningar.
*) Vladimir Ivanovich Stepanov (1866 – 1896), rysk dansare vid kejserliga Baletten i S:t Petersburg, konstruerade ett notationsalfabet baserat på noterna i partituret.
Anita Jokela
