Dansportalen

Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén, danskrönika: Hemma bra och Borta bra

För mig är vårvinterns första stora händelse nyinvigningen av Moderna Dansteatern vars lokaler har fått ett ordentligt lyft och förvandlats till en modern teateranläggning med många nya möjligheter.

Den andra stora händelsen är ett besök i Hamburg där jag såg Döden i Venedig av John Neumeier och ”Akihabara Majokko Princess” av Takashi Murakami.   

Lloyd Riggtins och Edvin Revazov i Döden i venedig. Fotograf Holger Badekow

Lloyd Riggtins och Edvin Revazov i Döden i venedig. Fotograf Holger Badekow

John Neumeier: Döden i Venedig
Det mest påtagliga med John Neumeiers tolkning av Döden i Venedig (13/3, Hamburgbaletten) är att han lyfter fram Aschenbachs (Lloyd Riggins) moraliska ångest över sin latenta homosexualitet och rädsla för att därmed inte längre fylla rollen av en samhällets stöttepelare varigenom verket blir en queer kärlekssåpa. Neumeier gör detta genom att plocka in två ’aspekter’ (Peter Dingle och Carsten Jung) med en lika tydligt markerad som läcker homosexualitet. När dessa går loss på en försvarslös Aschenbach blir det en stark bild av hans (hopplösa) dilemma.

Däremot saknar Aschenbachs interaktion med Tadzio (Edvin Revazov) egentlig erotisk spänning. Visst finns det en längtan i Aschenbachs agerande men den framstår till en början snarare som en längtan efter Aschenbach egen förlorade ungdom än en längtan efter kroppslig närhet. I avslutningen av verket verkar Aschenbach förhålla sig till Tadzio som om han vore en beledsagare från livet till döden vilket får mig att tänka på symbolistiska målningar av ’dödens ängel’.

Revazov är dessutom längre än Riggins vilket också gör att maktbalansen mellan dem blir annorlunda än till exempel i filmen där Tadzio är en vek yngling. Neumeiers Tadzio är en person som har en tydlig dominant position såväl i relationen till Aschenbach som till sina vänner. Han förblir oberörd oavsett de starka känslor som Aschenbach genomgår, vilket skildras i en mycket stark duett där Tadzio utan att med en min visa någon reaktion (eller ens att han verkligen är medveten om Aschenbachs närvaro) skickligt interagerar med Aschenbach.

Det som möjliggör för Neumeier att framgångsrikt genomföra denna subtila skildring är att han har en grupp ytterst skickliga manliga dansare till sitt förfogande. Såväl Riggins som Revazov gör lika exakta som inkännande rolltolkningar som förtydligar deras inbördes relationer. Det är också skickligt av den 27 årige Revazov att få fram den ’valpighet’ som bör finnas hos en tonåring. Riggins gör en av sitt livs främsta rolltolkningar när han utan att bli patetisk med smärtsam närgångenhet skildrar en persons gradvisa sönderfall och undergång.  

Kirsten Dunst i videon Akihabara Majokko Princess

Kirsten Dunst i videon Akihabara Majokko Princess

Takashi Murakami: Akihabara Majokko Princess
Dansvideon tog mig med överraskning när jag fick syn på den i Hamburgs Konstmuseums stora utställning POP Art. Videon Akihabara Majokko Princess med en dansande Kirsten Dunst i rollen som ’prinsessa’ är inspelad i Akihabara (Tokyo), Otaku kulturens centrum, regisserad av McG och producerad av Takashi Murakami. I videon gör Dunst som mangaprinsessa en cover av The Vapors Turning Japanese (1980). Det som gör videon till något mer än en läcker (och komisk) dansvideo är Dunsts gestaltning, hon ger mangakaraktären en udd som antyder att det under Otakukulturens sockersöta yta finns en betydligt mörkare verklighet.

Mychoreography: Uppror med förhinder
A Warrior's Roar Holler Across The Sky (21/1 WELD) har under ett och ett halvt år skapats inom ramen för Mychoreography, Dans och Cirkushögskolans masterprogram i koreografi.  

Det luktar bensin, tänker jag när jag kommer in i WELDs suggestiva studio, nyfiket kollar jag in raderna av flaskor med tygtrasor i flaskhalsen som prydligt ställts upp framför främsta bänkraden. Det är inte endast lukten utan även flaskornas utseende som får mig att tänka på Molotovcocktails. Frågan är, skall flaskorna kastas, och i så fall av vem? Kanske är det publiken som är upprorsmakarna, i vilket fall får vi var sin tegelsten. Den får vi dock aldrig något tillfälle att kasta, men möjligheten finns. Däremot uppmanas vi att blåsa i de visselpipor som också delats ut och några av oss vågar till och med blåsa utan att ha blivit uppmanade.

På scenen går det däremot livligare till när masterstudenterna iscensätter ett antal olika scenerier, ett slags postmoderna tableaux vivants, som i sin suggestiva spänningsladdning får mig att tänka på ögonblicksbilder från gatuupplopp. Med Mårten Spångberg som primus motor lyckas studenterna hålla mitt intresse vid liv de fyrtiofem minuter som verket pågår och just som det känns som om det är på väg att ta slut, så är det mycket riktigt slut.

Den ordning och smidighet som präglar föreställningen (och publiken) skapar en kontrast till de föremål som skulle kunna kallas ”upprorets insignier”. Jag kan inte låta bli att undra vad som skulle ha hänt om publiken skulle ha tagit symbolerna bokstavligt.

NorrDans och Noon Dance: Sunday, again. Fotograf Bengt Wanselius

NorrDans och Noon Dance: Sunday, again. Fotograf Bengt Wanselius

Jo Strømgren x 3: Strømgren är bäst som Strømgren  
Genom en lyckad timing visade Jo Strømgren tre verk inom en veckas tid Sunday, again, Kvart (22/1, Dansens Hus) med NorrDans & Thomas Noon Dance och Selskapet (25/1, Stadsteatern) med sitt eget kompani.

Kvart är baserad på Alice i Underlandet och att göra meningsfull tolkning av en så komplex historia på 25 minuter är naturligtvis en omöjlighet. Det försöker inte heller Strømgren, istället rycker han ut gestalterna ur sitt sammanhang och låter dem braka samman i en koreografi som är tungt influerad av Ohad Naharin, även vad gäller de punkiga kostymerna av Rachel Quarmby-Spadaccini.  Den dansare som står ut är César Garcia som genom sin sensualitet och energi ger en välbehövlig elektricitet åt det intensiva flödet av rörelser.

I Sunday, again medverkar både Noon Dance och NorrDans vilket ger verket en volym som tillåter Strømgren att göra vad jag skulle vilja beskriva som en Jirí Kylián-pastisch. Koreografin är smältande vacker och dansas till musik av Bach av dansare i blekt pastellfärgade könsneutrala dräkter av Rachel Quarmby-Spadaccini. Det är vackert och njutbart men samtidigt aningens gammeldags.
Ur Selskapet. Fotograf Knut Bry

Ur Selskapet. Fotograf Knut Bry

I Selskapet (The Society) är däremot Strømgren sig själv fullt ut, och det är också detta verk som är det mest intressanta av de tre verken. Tre lagom sunkiga män (Trond Fausa Aurvåg, Hallvard Holmen och Stian Isaksen) befinner på något som påminner om ett café. Där dricker de kaffe och svarar i telefon. Märkliga samtal med vad som verkar vara deras ledare som befinner sig någonstans, långt borta. Allt är (någorlunda) frid och fröjd, tills en av dem hittar en undanstucken tepåse…

Därefter utvecklar sig en betraktelse över hur lätt en övertygelse slår över i sekterisk fanatism, männen förhör varandra, de torterar varandra – och bedrar varandra.

Selskapet är ett verk som fler borde se, inte bara för att underhållas av Strømgren galet underfundiga humor och skruvade rörelsespråk utan för att verket behandlar en företeelse som är mer aktuell idag än på länge.  

NorrDans & Thomas Noon Dance: Nord möter Syd
Samarbeten mellan kompanier och scener är tyvärr inte allt för vanliga därför är det roligt att se detta samarbete mellan två kompanier från Norrland och Katalonien i Tort av Thomas Noon (22/1, Dansens Hus). Man kan beskriva verket, där båda kompaniernas dansare deltar, som kittlande fysiskt på gränsen till akrobatiskt. Däremot saknar Noons koreografiska språk i detta verk en urskiljande egenart vilket gör att jag upplever koreografin som rätt anonym. Men som ovan nämnts är detta en svaghet verket delar med Sunday, again och Kvart av Jo Strömgren.   

Motiv: ur Tomorrow, in a year. Fotograf Claudi Thyrrestrup

Motiv: ur Tomorrow, in a year. Fotograf Claudi Thyrrestrup

The Knife & Hotel Pro Forma: Scenografins triumf.
Elektrooperan Tomorrow, in a year av elektropopduon The Knife och performancegruppen Hotel Pro Forma (29/1, Dansens Hus) skulle, om man vill vara elak, kunna beskrivas som en provinsiell Wilson-efterföljare. Vad jag menar är skaparna av föreställningen i likhet med Robert Wilson lägger tonvikten på det visuella snarare än på ordet. Men i kontrast till Wilson – som aldrig tappar bort någon av de i föreställningen ingående delarna – tycks Hotel Pro Forma betrakta rörelse och röst som en artificiell utsmyckning, vilket får dansare och sångare att kännas överflödiga. I synnerhet drabbar detta dansarna som allt för ofta känns som ett onödigt, till och med störande, inslag.  Däremot är scenografin och ljudkulisserna en väl sammansmält enhet som skulle ha fungerat utomordentligt väl på egen hand.

Mats Ek & GöteborgOperans Balett: En modern klassiker
Äntligen! Tänkte jag när jag såg att GöteborgsOperans Balett och Mats Ek skulle mötas i Törnrosa (30/1, GöteborgsOperan). Och jag blev inte besviken, trots högt ställda förväntningar. '

Som helhet fungerar GöteborgsOperans version av Mats Eks Törnrosa alldeles utmärkt och det är ju onekligen en bonus att få höra musiken i ett energiskt framförande av en levande orkester. Vad gäller de bärande rollerna får de godkänt och vissa är utomordentliga, till exempel den onda fen Carabosse, som hos Ek blir såväl den som förlöser Aurora till världen som den som försänker henne i ett drogförorsakat icke-liv. Jérôme Delbeys Carabosse är den mest komplexa tolkning jag sett av denna roll. Aurora (Törnrosa), dansad av Mariko Kida, är just så spretigt trasig som bara en riktigt missanpassad tonåring kan vara. En extra eloge till Monica Milocco som ilsken tant och Rubinfen som dansas av Satoko Takahashi med en energi som får henne att gnistra.

Nicole Mantini som Drottningen i Törnrosa. Fotograf Mats Bäcker

Nicole Mantini som Drottningen i Törnrosa. Fotograf Mats Bäcker

Eks tolkning av klassikern Törnrosa är i sin tur en modern klassiker och en brilliant överföring av sagan till samtiden. Hos Ek blir den förgiftade sländan Törnrosa sticker sig på till en drogladdad spruta, och svart snö (snow=heroin) döljer Törnrosa istället för törnbuskar. Och medan apoteosen klingar ut får dramat en lika oväntat som tankeväckande upplösning i försoning och självuppoffrande kärlek.

Efter två framgångsrika uppsättningar av Giselle och Törnrosa kan man säga att GöteborgsOperans balett är det kompani som är mest lämpat att förvalta Mats Eks tre stora baletter. Därför kan man bara hoppas att de också kommer att sätta upp Eks främsta verk, Svansjön.

Lotta Melin/Agrare/Jan Håfström: Ett osäkrat scenrum
Ett av vårens mest egenartade dansverk är utan tvekan A Safe Place to Die (16/2, Dansens Hus) av koreografen Lotta Melin och performancetrion Agrare i samarbete med Jan Håfström. Enligt Jules Verne, som Melin inspirerats av, var vulkanen en trygg plats för nedstigning i underjorden. Men den mäktiga videon från ett vulkanutbrott som inleder A Safe Place to Die skapar snarare spänning än trygghet. Ut ur infernot träder så småningom en kycklingliknande varelse som obekymrat rör sig kring Jan Håfströms meterhöga (gift-?) svampar som skulle kunna vara hämtade ur en gammaldags biologilärobok. Absurt? Självklart!

A Safe Place to Die – en bild av luftighet. Fotograf Mats Bäcker

A Safe Place to Die – en bild av luftighet. Fotograf Mats Bäcker

Under årens lopp har Lotta Melin skapat en rad säregna, mer eller mindre absurda och vackra föreställningar och denna föreställning är inget undantag. Däremot är A Safe Place to Die stramare än vad Melins föreställningar brukar vara tack vare Jan Håfströms minimalistiska scenografi som ger verket en överraskande luftighet. Håfström skapar också rymd kring dansarna Anna Ehnberg, Henrietta Wallberg och Fanny Kivimäki, som å sin sida lyhört fångar upp koreografins subtila transformationer i konstant dialog med scenografi och musik.

I Agrare ingår förutom Melin också Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord som har skapat den elektroakustiska ljudkuliss som likt en mångfärgad mantel sveper in verket i konstant skiftande stämningar och dagrar. Musiken skapar också grunden för den suggestiva förtätningen i verkets höjdpunkt då de tre dansarna interagerar med medlemmarna i Agrare, likt väsen utsända att ta hand om vilsegångna vandrare i jordens innandöme.

Running Sushi. Fotograf Chris Haring

Running Sushi. Fotograf Chris Haring

Liquid Loft: Endimensionell elegans
Innan Running Sushi (24/1, Dansens Hus) inleds får publiken genom sina val av sushi upplagd på en bricka som bjuds runt i Dansens Hus foajé bestämma ordningen på de 12 scener som detta verk består av. I dessa 12 scener vill koreografen Chris Haring med samma endimensionella estetik som i manga skildra hur det stereotypt manliga och kvinnliga krockar. En kul idé, tänker jag, och betraktar de första hyfsat underhållande scenerna som utförs på en scen som påminner om de tjocka träbrickor på vilka sushi understundom serveras.

Men efter en stund börjar jag känna samma övermättnad som jag upplevde då jag ätit lite för mycket från ett löpande band (running sushi?) på en sushibar i Roppongi i Tokyo.  

Det som räddar föreställningen från att bli monoton är dansarna, Stephanie Cumming och Alexander Gottfarb. I synnerhet är det Cumming som bär föreställningen genom sin starka närvaro och karisma som drar in publiken i de tämligen meningslösa monologerna. Gottfarb har inte lika lätt att komma till rätta med de stereotypier som gestalterna består av och det är endast då och då som han övervinner den dramaturgiska tvångströja Thomas Jelinek satt på honom.  

Happy to Be Here. Fotograf  Li Tan

Happy to Be Here. Fotograf Li Tan

Anna Koch: Man kan ta koreografen från platsen men inte platsen från koreografen
Happy To Be Here av Anna Koch (2/3 Dansens Hus, Lilla Scen) beskrivs vackert som ett "dansexistentiellt antagande" och jag kan nog hålla med om att föreställningen är ett nedslag i den vardagliga existensen skildrat via mediet dans. Det som visas på scenen är korta ögonblicksbilder av mänsklig existens. De korta scenerna är tillräckligt skissartade för att tillåta betraktaren att göra sin helt personliga tolkning av vad det är som sker på scenen. Vilket är sympatiskt. Sympatiska är också de som interagerar på scenen, inte minst Dragana Zarevska som har en närvaro som gör att blicken spontant dras till henne. Men även Marie Fahlin skapar intresse genom sitt lika finstilta som exakta rörelsespråk. Spännande är också Bure Holmbäck, som presenteras som schamanpraktikant i programmet men tyvärr tar han inte riktigt plats på scenen förrän i applådtacket vilket man bara kan beklaga.

Intressant nog använder Koch, trots sitt samtida rörelsespråk och konceptuella grundval för verket, sig av en ultratraditionell verkkonstruktion; solon, duetter, trios och gruppstycken. Den kollision som uppstår i mötet mellan samtid och dåtid skapar intressanta förskjutningar och dissonanser som stimulerar betraktandet av verket. Även ljudscenografin av Holmbäck och Rohaeen är stimulerande oförutsägbar och blandar ljud från de mest skilda områden.

Trots att Koch gästspelar på Dansens Hus Lilla scen känns verket mycket WELD:skt, det vill säga att det känns format för den läckra studion snarare än för den mer konventionella scenen i Dansens Hus. Slutsatsen blir att man kan ta koreografen från platsen, men inte platsen för koreografen.

Cullbergbaletten: Tre generationer, en tradition
Tre generationer koreografer verksamma i samma tradition möts i programmet Ek, Inger, Ekman (5/3, Dansens Hus) som trots att endast ett av verken är nyskapat inte känns tillbakablickande. Detta beror troligtvis på att även om verken inte är nya är det många av dansarna i Cullbergbaletten som inte dansat dessa verk tidigare. Kanske är det också därför Hon var Svart av Mats Ek får en helt annan angelägenhet än den hade när jag såg den förra gången. Det finns ett helt nytt allvar som skruvar åt vad som skulle kunna beskrivas som ett generationsdrama till en desperat kamp för att få livet att gå ihop.

Redan i den inledande duetten med mannen och kvinnan finns en existentiell ångest närvarande som ger koreografin en nästan rituell karaktär. Den humor som fanns förra gången jag såg verket har i stort sett försvunnit, vilket ger det en helt ny tyngd. Inte minst präglar detta den androgyne, rödklädde och tåspetsdansande gestalt som i förra versionen närmast kändes burlesk men som nu har en skör skönhet som känns smärtsam.

Ur filmen 40 M Under.

Ur filmen 40 M Under.

Ekmans film 40 M Under utspelar sig i den före detta kärnkraftsreaktorn under Tekniska Högskolan i Stockholm. Ekman samarbetar med regissören Martin Steinberg som inte bara lyckas fånga den speciella rytmicitet som präglar Ekmans koreografi utan lyckas impregnera alla delar av filmen med denna rytm. Även fotot är i sig en njutning vilket är mycket viktig i en dansfilm för att förmedla den tredimensionella upplevelsen. Men här finns också den typiskt galna humor som är ett kännetecken för Ekman, som också låter platsens förflutna bli en självklar del av verket.

När jag såg uruppförandet av Negro con Flores av Johan Inger var det en total "här och nu" upplevelse, som jag då visste aldrig skulle upprepas. Och när jag återser verket med till stor del nya dansare måste jag erkänna att trots att det är samma koreografi är det något helt annat. Men det är likväl ett intressant verk, med komiska och oväntade effekter. Det är också ett verk som har en viktig historisk plats i Ingers repertoar eftersom vissa nya drag i hans koreografiska språk får sin första användning i detta verk.

Lena Andrén
23 mars 2010


  • Clark Engelgroth Maya Schonbrun
    Young Ballet Stars of the future showed their skills in Helsinki
    The Artistic Director of the Finnish National Ballet, Madeleine Onne , worked as the chair of the judges at The 9th Helsinki International Ballet Competition. When welcoming us all to the prize distrib...

  • Five short stories and a prelude av Ana Sendas
    Innehållsrik föreställning på Riddarfjärdsteatern
    Kungliga Svenska Balettskolans avslutande uppvisningar för spelåret 2021-2022 var uppdelade på tre tillfällen. Det första programmet, med titeln Promises, gavs på Riddarfjärdsteatern 20 maj. Föreställ...

  • 2022 års stipendiater och medaljör.
    Carina Ari Dagen firades igen med nya stipendiater och en välförtjänt Carina Ari-medalj
    2022 kunde Carina Ari Dagen åter firas. 16 maj samlades i Operans guldfoajé en krets entusiaster för att hylla stipendiater och mottagare av Carina Ari Medaljen och, inte minst, mecenaten själv. Henne...

  • Askungen Woo Romano
    Colourful new Cinderella in Stockholm
    Tamara Rojo’s new production of Cinderella in Stockholm is successfully adapted to current themes. Cinderella is a refugee washed up on the shore still clutching a precious photo of her family. Two po...

  • Little Dragon
    Dansfestival förgyllde Göteborg
    Under tre dagar i maj förgylls Göteborg av dans. GöteborgsOperans andra dansfestival är ett forum för nyskapande, oförutsägbara möten med publiken, samarbeten mellan artister och olika konstformer, en...

  • Peter Pan och Wendy
    Peter Pan och Wendy ett balettäventyr för hela familjen
    ”Det blir en magisk dansföreställning för hela familjen”, säger Sebastian Michanek om Svenska Balettskolan nya verk Peter Pan och Wendy på Lorensbergsteatern i Göteborg. Förutom skolans danselever med...

  • Kasperi Kolehmainen
    Talangfulla elever i den Nationella tävlingen
    En Nationell danstävling för unga dansare ordnas varannat år i Helsingfors. Det är Balettpedagogernas förening som står som arrangör av tävlingen.Solisterna är indelade i tre grupper, 12-14 år, 15-16 ...

  • Grand Ballet de Kyiv
    En alldeles ovanligt känslofylld Giselle i Karlstad
    Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva detta: Publiken hälsar den manlige huvudrollsinnehavaren med samfällt jubel, efter ett framförande av en klassisk balett, när han vid applådtacket vecklar u...

  • ProDance1
    Helsingfors: Festgala med många stipendiater
    Föreningen Pro Dance har varit verksam i 50 år i Finland. En festgala firades vid Aleksandersteatern en söndagseftermiddag i mars. Ändamålet med verksamheten är att samla in medel för att med stipendi...

  • swanlake kiev
    Se den ukrainska Svansjön på bio – alla intäkter går till UNHCR
    Det är folkrörelsen Folkets Hus och Parker som driver initiativet ”Live på bio”. I dessa bistra tider visar man, för första gången, en balett från Kievoperan: Svansjön. Alla intäkter från visningarna ...

  • Stabat Mater KSB 1
    En beundransvärd säkerhet och ett övertygande lugn i framförandet
    Favourites är en elevföreställning med fyra verk på Kungliga Svenska Balettskolan som var genomgående i hög klass på dansandet. Alla fyra var gruppdanser med från åtta till elva medverkande från gymna...

  • Eskapist4
    Läs vad Peter Bohlin skrev om Eskapist vid premiären 2019
    Alexander Ekmans Eskapist: En visionär svingar sitt trollspö


  • The company demonstrated their enthusiasm in vivid characterisations.
    Under the direction of Nicolas Le Riche, the Royal Swedish Ballet presented a double bill of French choreography. Roland Petit’s Carmen is a timeless gem. Premiered in London in 1949, the choreographi...

  • Kites1 GO
    Kites – Allt hänger på en tråd
    Allt hänger på en tråd, tro mig, jag ligger på en slätt, torr i munnen, andfådd, och du är här vid min sida, du skulle kunna gå härifrån, men det finns band som binder, allt är upp och ner och det fin...

  • Sibelius1
    The Ballet Sibelius at the Finnish National Ballet is a story – and a great love story of a composer
    Finnish National Ballet celebrates its centenary this year and the new commission, Sibelius , plays an important role. The significance of the composer and his works inspired Finnish choreographer, Jor...

  • RBS1
    Royal Ballet School Affiliate Training and Assessment Programme
    ‘The unique programme will drive forward the standard and accessibility of recreational dance training, providing an alternative to the current model of training offered by recreational dance organisa...

  • Helsinkigala1
    En efterlängtad öppning av Dansens hus i Helsingfors
    Finlands efterlängtade Dansens hus – Tanssin talo – har öppnat sina dörrar på ett magiskt datum 2.2.2022. Om ett hus för dansen hade dansfolket drömt om i årtionden, och nu var glädjen stor att detta ...

  • PDL22 1
    Årets Prix de Lausanne i Montreux med samtliga deltagare på plats
    Förra årets tävling tvingades hållas online på grund av pandemin. Med genomförda vaccinationer och covidpass gick lyckligtvis årets Prix av stapeln med deltagarna på plats. Covidpass var obligatoriskt...

  • Here not here 1
    Verket har många olika delar, med olika rörelsescheman, improvisationer, men det är vi dansare som sätter materialet.
    Det handlar om att gråta i solskenet och dansa i mörkret Det handlar om att vara Här Inte Här

  • Kungsbacka1
    Dans på högsta nivå
    Sommaren 2019 hölls en stor gala i Kungsbacka med klassisk balett. Det kan numera bara upplevas på Kungliga Operan, såvida inget utländskt danskompani av okänd kvalitet dyker upp. Äntligen är det dags...

  • Nurejevs Svansjön1
    Nurejevs Svansjön på Stockholmsoperan – en version aldrig tidigare spelad i Sverige
    Inför Kungliga Balettens premiär på Svansjön i koreografi av Rudolf Nurejev gästades Operans Balettklubb av iscensättaren Charles Jude och dansaren Calum Lowden.Charles Jude är före detta Etoile på Pa...

  • Lana Maxxa
    Till julen gör de sina första huvudroller i Nötknäpparen
    Att få dansa huvudrollen i en helaftonsbalett är drömmen för de flesta dansare. Men få förunnat. På Svenska Balettskolan i Göteborg har eleverna en helt egen uppsättning av baletten Nötknäpparen där d...

  • Transit1
    Transit av Tero Saarinen – mångfasetterad visuell fest ­
    Tero Saarinen Company presenterade sig i Saarinens nyaste koreografi Transit med en större mängd dansare än vad vanligt är i hans verk. Det hade beställts av Skånes dansteater och sågs nu i Helsingfor...

  • Bella figura
    Kylián, Ek and Forsythe at the Royal Swedish Ballet
    The Royal Opera House in Stockholm is thankfully back to capacity audiences and enjoying a popular programme of modern classics. Under director, Nicolas Le Riche, the company sees changes in the reper...

  • Daria Ivanova
    Ett nytt Mariane Orlando stipendium utdelat
    Operans Balettklubbs pris till årets dansare har genom enhälligt beslut tilldelats premiärdansaren vid Kungliga Baletten Daria Ivanova.

  • SAAGA 1
    Göteborgsoperan öppnar upp med dubbla världspremiärer
    GöteborgsOperan öppnade delvis i augusti och den 30 oktober var det dubbla världspremiärer utan begränsning på antalet besökare. Föreställningen Unfold med de två dansverken Continuim och SAABA skapad...

  • Linnar Looris
    Meet Linnar Looris Artistic Director of The Estonian National Opera
    Dansportalen has got an interview with Linnar Looris – Artistic Director since autumn 2019 for the The Estonian National Ballet.

  • Gala Korsaren
    Kungliga Operan rivstartar säsongen med balettgala.
    Äntligen, är vi många som säger. Den 17:e september slås portarna upp, dansen kan börja och det är inte vilken dans som helst. Ett unikt program med åtta verk, varav flera sällan sedda, utgör höstens ...

  • Nimrud
    Liselott Berg, om sina 42 år som fanbärare för dansen i Göteborg – hittills!
    Att det blev Göteborg var en slump. Men där blev hon kvar. 42 år senare brinner och jobbar hon lika engagerat för dansen på Sveriges framsida. Idag som biträdande och administrativ chef för GöteborgsO...

  • Swingle Stepping, Morgann Runacre-Temple, Year 11 students - 
    Whirling flying bodies with the Royal Ballet School
    Coordinating a performance for a ballet school of several hundred pupils to stringent Covid social distancing is a Herculean task but amazingly the Royal Ballet School pulled it off.

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision

Uppil