Suite en Blanc av Estoniabaletten med fina danssolister

Jag hade möjligheten att två gånger se en ny balettafton med två verk. Black/White innehöll “Open Door” av polskan Katarzyna Kozielska och Serge Lifars kända och genuina Suite en Blanc. Den sistnämnda såg jag nu för första gången dansad av Estlands nationalbalett.

Kozielskas neoklassiska Open Door (musik Deorges Bizet, symfoni C-dur) hade sin världspremiär här. Koreografen förklarar att hon i skaparprocessen på plats brukar påverkas starkt av dansarna. På det sättet blir slutresultatet en bild av den artistgrupps väsen som varit med då koreografin växt upp. Abstrakt var resultatet; scenen ett rum med säng och en dörr i bakgrunden. Mellan dessa två platser utvecklades en spänningsfylld akt med mycket action. I början var sängen och damen som låg där, och så var det en väntan vad som skulle komma genom dörren. Det kom in en grupp udda varelser som riktigt inte hörde till hit. De rörde sig i flera olika konstellationer. 12 dansare, klädda i vit, och de andra 10 i svart.

På den ena föreställningen såg jag Ami Morita och på den andra Anna Roberta –i den kvinnliga solistrollen, båda starka även i skådespeleriet, men på olika vis. Morita ett muntert och med mycket lätta steg dansande glädjepiller, Roberta en mera förbehållsam och kanske fundersam dam.

Denna kvinnogestalt i verket tycktes vara drabbad av situationen, i väntan på partnern som sedan också uppenbarade sig. Hon är rädd vad som kunde komma genom dörren, och många är det som också kommer. De kommer och väsnas, tycks störande. Damen flyr under täcket. Mannen dras med i dramat. Morita partner är William Newton och Robertas är Jevgeni Grib. Väl dansat och spelat i de olika turerna av hela gruppen.

Kvällens clou var dess andra del, den ljuvliga klassikern Suite en Blanc av Serge Lifar (musik Éduard Lalo).

Baletten fick sin premiär redan 1943 i Zürich. Enligt Lifar skulle verket i en neoklassisk vokabulär visa dansarnas grace och virtuositet De skulle ses som delar av en symfoniorkester där alla har sin givna plats och spelar ihop. Armarna och fötterna är instrument som sjunger. Allt detta fina kunde jag redan som barn uppleva första gången i hemstaden Helsingfors av operans balett, och entusiasmeras av den. Det är en glädje att uppleva verket på nytt.

Den inledande scenen visar alla dansare i vitt, i en skicklig uppsättning, ett riktigt stilleben och publiken reagerar med starka applåder. Dansarna lämnar snart turvis sina platser förutom de tre damerna som skall bli kvar och dansa sina solon La Sieste. De är klädda i traditionella kostymer med lång fåll och estetiken i klädseln med koreografin blir mycket poetiskt.

Karina Laura Leškin, Abigail Mattox och Lena Scherer var ljuvliga att se på. De skickliga repetitörerna Jared Matthews, Age Oks, Marina Kesler, David Jonatan, Luana Georg och Linnar Looris har gjort ett bra jobb. Dansarna har en nivå man kan vara stolt över. Tekniskt och koreografiskt finns det mycket detaljer i detta verk om vilket det skulle kunna skrivas en hel essä.

Joel Calstar-Fisher, som var den kunniga solisten i Mazurka, gjorde även Pas de Trois med Laura Maya och Ali Urata (5 maj och Cristiano Principato (7 maj). I Pas de Cinq lyste i sin tur Antonio Gallo, Luca Giovanetti, Alex McCleery och Pol Monsech, samt den kvinnliga solisten Akane Ichii.

Solisten i delen Serenad är den tekniskt väl dansande Jordan London, ackompanjerad av en corps på åtta dansare. Solisten i den sensuella La Cigarette, Ami Morita, gjorde en njutbart fin prestation tekniskt och avslappnat artistiskt. Detsamma gällde Nanae Maruyamas gracefullt gjorda Flute.

Njutbart var det också att se delen Adagio med unga skickliga Anna Roberta med akademiska klassiska linjer och senioren Jevgeni Grib, även han genom åren utvecklad till en fin danssolist. Bland andra dessa två artister i kompaniet visar ett engagemang och närvaro i de olika rollerna. Åskådaren upplever att själen är med i allt och det är precis det som är viktigt.

I stadskärnan i Tallinn finns Estoniateatern – huset för opera och balett i över 100 år. Nu planeras en ny byggnad med plats för över tusen åskådare. Det behövs ett nytt operahus då platserna idag inte alltid räcker till för alla intresserade. Detta skulle även innebära en större scen, vilket blir ett lyft för bland annat de större klassiska verken. Staden Tallinn har inte ännu gått med på planerna trots att finansieringen redan är ordnad.

Anita Jokela
Tallinn