Anastasia går på den berömda, ryska Vaganovaskolan: Utbildningen är få förunnat och att få gå där innebär stora möjligheter.

När Anastasia och jag träffas senhösten 2019 är hon 13 år och har precis börjat på den anrika balettskolan Vaganova i Ryssland. Hon har som hon själv uttrycker det arbetat hårt för att kunna komma in.

Idag bor hon på internat och har bara möjlighet att komma hem till Sverige och sin familj på loven. Anastasias mamma Ira Leppist som också är med under intervjun åker så ofta hon kan till Ryssland för att träffa sin dotter.

Varför sökte du till Vaganova?
Jag är jätteintresserad av balett. När jag var liten skickade mamma mig till Base23. Efter Base23 sökte jag till Kungliga Svenska Balettskolan och det var där jag hörde talas om Vaganovaskolan. Jag började drömma om få gå utbildningen, vara en elev som alla andra och inte en internationell elev. Eftersom min mamma är från Ryssland så kunde jag lite ryska, jag tänkte att det kunde underlätta.

Berätta om antagningen?
Förra sommaren åkte jag till Ryssland för att gå på ett Vaganova-läger. En av lärarna sa att jag borde söka eftersom hon trodde att jag hade möjlighet att komma in.

Ira, Anastasias mamma, infliker:
Egentligen kom Anastasia in redan i juni men då tvekade skolan på grund av hennes ryska. Dansproven gick bra men osäkerheten kom om Anastasia skulle kunna ta till sig utbildningen eftersom all undervisning sker på ryska. Skolan sa att vi skulle komma tillbaka i augusti och om ryskan var bättre så skulle hon kunna bli antagen.

Anastasia fortsätter:
Under sommaren jobbade jag jättemycket med ryskan tillsammans med en kvinna som kom hem till oss och hjälpte mig. Det var svårt men jag kände att jag skulle klara det. I augusti åkte jag och mamma tillbaka till Ryssland för att göra antagningen som bestod av tre olika prov. Första gick bra och jag blev jätteglad. På andra provet var det läkarundersökning och där var jag också vidare. Inför tredje provet var jag nervös och började tvivla på om jag skulle komma in. Vi fick gå in i ett litet rum och vänta på resultatet. När juryn bestämt sig kom de ut med en lista och berättade. Det var mycket känslor i luften.

Högt? Inför alla?
Ja. Juryn läste upp flera namn men de sa inte mitt. Jag blev orolig. Sedan visade det sig att de läst upp namnen på dem som inte kommit in. När jag förstod det blev jag jätteglad. Många runt omkring mig började gråta, andra hoppade runt av glädje.

Hur många kommer in?
Det finns plats för 10 tjejer och 10 killar i varje grupp. I årskurs fem är det tre grupper A, B och V (* se fotnot). För varje årskurs minskas antalet elever och till slut blir grupperna färre. I årskurs nio finns bara en grupp kvar, A. Elever kan åka ut om de inte jobbar så bra eller utvecklas för långsamt. Man får högst vara 12 år när man söker sedan är det försent om man inte söker som internationell elev, men då blir det inte samma undervisning.

Ira förklarar:
Rent teoretiskt så är utbildningen lika bra för internationella studenter men den möjligheten finns bara på gymnasiet inte på grundskolan.

Går ålders- och årskursindelning att jämföra med Sverige?
Ja det gör det, säger Ira. Hon har gått tillbaka två år på grund av hennes ryska och går i femman. På föräldramötet sa de att Anastasia lär sig snabbt. Planen att hon ska jobba i kapp och till slut gå i en klass där klasskamraterna är i hennes egen ålder.

Hur bor du?
På internat som ligger i anslutning till skolan. Det enda dåliga är att vi nästan aldrig är ute. Det går att gå inomhus mellan byggnaderna, men vi måste ta utevägen för att få frisk luft. På kvällen när vi går hem så är det så himla härligt att titta upp på stjärnorna.

Ira, hur upplever du som mamma att ha din dotter så långt borta?
Det är en stor omställning och vi var nästan oförberedda. Det är en sak att drömma och hoppas. Vi tog inte Anastasias idé på största allvar samtidigt som vi prioriterade hennes vilja. Långt ifrån alla barn är så målmedvetna. Vi tänkte att hon får pröva och sedan fortsätta dansa i Sverige eller någon annanstans. Som mamma stödjer jag henne och hjälper på alla sätt jag kan. Men skulle jag märka att hon inte mår bra så får hon komma hem.

Hur håller ni kontakten?
Via whats’up, säger Anastaia. Fast ibland har jag så mycket hemläxor att jag inte ens hinner ringa mamma på kvällen. Vi måste gå och lägga oss klockan tio, då går det runt någon som kollar att vi sover. Jag brukar lägga mig i sängen, låtsas sova, och sen går jag på toa för att fortsätta läxorna. Jag går undan för att inte väcka min rumskompis. Hon gör alltid sina läxor snabbt och kan lägga sig för att sova tidigt medans jag har flera stycken kvar.

Hur trivs du Anastasia?
Det jag gillar med skolan är att lärarna bryr sig om oss. Vi som bor på internatet har ju inte våra föräldrar så det är lärarna som fostrar oss och de vill att vi ska vara väluppfostrade. De är stränga men det är med omtanke. Mycket disciplin som att vi måste ha inneskor med klack och varma kläder så att vi inte blir sjuka. Att bli sjuk skulle vara en mardröm, då blir det svårt att hinna komma ikapp.

Skolan är intensiv och krävande, säger Ira. Ja, och det är långa dagar, lägger Anstasia till. Ibland har vi sovmorgon, då brukar jag gå till en kvinna som hjälper mig med ryskan sen får jag springa för att hinna till lektionen. Tempot är högt både på teorin och på baletten. Efter två månader i årskurs fem så gör vi samma steg som vi gjorde i årskurs sju på Kungliga Svenska Balettskolan. Med den hastigheten undrar jag vad som är möjligt att göra i nian.

Har du balettlektioner varje dag?
Vi har teori och dans sex dagar i veckan. På lördagar slutar vi halv fem, det är vår tidigaste dag. För dem som repeterar är dagarna ännu längre, sen är det snabbt hem för att äta och göra läxor. I Ryssland är det många baletter som har barn med i föreställningarna.

Ira fortsätter: Efter en vecka på skolan kom en kvinna från Mariinskijteatern och valde barn till en föreställning. Anastasia fick en av rollerna. På föräldrarmötet sa jag vi helst inte vill att Anastasia ska ta några obetydliga roller det första året. Alltså vara med i föreställningar där barnen dansar litegrann men ändå måste vara på teatern i flera timmar. På skolan tycker de att jag är lite knäpp men teaterlivet får komma senare. Just nu är det fokus på att klara utbildningen.

Du beskriver att det är tuff press och högt tempo. Hur påverkar det er som går där, är det lätt att skaffa en kompis?
Alla som bor på internatet vet hur det är att vara utan sina föräldrar så det blir som att alla tar hand om varandra som att vi är en familj.

Ira säger: För de allra flesta så är Vaganova deras dröm och internatet deras hem.

Hinner du vila någonting?
Vi är lediga på söndagar. Oftast hämtar några släktingar mig på lördagskvällen och då åker vi ut till deras sommarställe.

Vad drömmer du om när du blir vuxen?
Jag vill bli en jättebra ballerina, skriva kontrakt på t ex Mariinskijteatern. Konstformen lockar mer än pengar även om jag vill kunna försörja mig och en familj.

Anastasia är full av energi och efter intervjun småspringer hon till Humlegården för att bli fotograferad av Josephine Björklund. Mamman och jag småpratar, hon uttrycker stolthet över sin dotter och upprepar att kraven på barnen är höga. Förhoppningen är att Anastasia ska fortsätta trivas och lära på Vaganova. Utbildningen är få förunnat och att få gå där innebär stora möjligheter. Samtidigt diskuterar mor och dotter att det även finns andra vägar för att nå sina drömmar. Möjligen kan en sådan uppfattning hjälpa att ta till sig utbildningen på bästa sätt utan att det blir på för på blodigt allvar.

Jenny Berkán
Stockholm

*De tre första bokstäverna i det ryska alfabetet är A, B, V, som på ryska skrivs А, Б, В