Lena Andrén, Danskrönika: Synlig och osynlig koreografi

Det kanske inte såg helt trovärdigt ut och jag fick nog en och annan blick från utställningsvakterna, men det fungerade. Ta chansen att dansa på Nationalmuseum, utställningen pågår till den 24 augusti.

Virpi Pahkinen: I ett magiskt landskap
Koreografen och dansaren Virpi Pahkinen är mest känd för en lång rad spännande soloverk men i sin nya föreställning Morpho Z (26/3 Dansens Hus) har hon involverat fyra unga dansare och två skickliga musiker. I den inledande scenen formar Pahkinens mörka siluett ett intrikat mönster mot en intensivt röd bakgrund. Den lysande röda öppningen i den mörka fonden vidgar sig och blir till en horisont mot vilken fem gestalter rör sig med sirliga rörelser likt figurer i ett skuggspel. Pahkinen lämnar scenen som fylls av rök och ljus energisatt av eteriska klanger vilket skapar en känsla av varmt soldis.

Det är intressant att se hur de fyra dansarna tolkar Pahkinens välbekanta rörelsespråk, som tar sin inspiration från såväl väst som öst. Den som bäst fångar koreografins särart är Love Källman, som genom precision och intensitet förmår ge upphov till en återklang av Pahkinens rörelsemagi i sin egen kropp.

Mika Takehara, slagverk, och Chieko Mori, koto, är placerade på var sin sida av scenen och tillsammans frambringar de en lika säregen som skön klangbild som i hög grad bidrar till föreställningens suggestionskraft. I Pahkinens avslutande solo förstärks dansens sensuella kraft av musiken, men också av det magiska rum av ljus och mörker som ljusdesignern Miriam Helleday skapar kring den dansande kroppen.

Gustav III: Kung i lånta fjädrar
Det mest utmärkande för Gustav III (28/3, Kungliga Baletten) –  denna balett av Patrice Bart – är hur mycket jag känner igen från koreografer som MacMillan och Petipa. Dessutom får jag intrycket att Bart lagt koreografin på dansarna – som vid en instudering – snarare än att han har arbetat fram koreografin tillsammans med dem.

I programmet läser jag att Bart valts därför att han ”är någon som kan berätta en historia” men det mest utmärkande med Gustav III är att den saknar en begriplig dramatisk utveckling. Istället öser Bart på med rörelser och otaliga, rätt kaotiska gruppscener som inte känns helt färdigrepeterade och som inte tillför något till handlingen. Och är man inte väl insatt i Kung Gustavs liv är det inte lätt att förstå varför Gustaf Mauritz Armfelt (Nikolaus Fotiadis) eller Adolf Fredrik Munck (Pascal Jansson) genomför intima duetter med Gustav (Olof Westring). Duetterna, tillhör annars den del av verket som lyfter även om de är mycket konventionellt utformade. Det mest originella inslaget i baletten är en trio med Gustav, Munck och drottningen (Jurgita Dronina), här finns en ömhet och ett försök till psykologisk gestaltning som annars är sällsynt i detta verk.

Det har hänt oerhört mycket i balettens värld under nittonhundratalet men med Gustav III tycks klockan ha vridits tillbaka många varv och baletten känns därför föråldrad redan vid sin premiär.  

Triptych: En gång för mycket
Örjan Andersson, har skapat och omskapat koreografier till Dimitrij Sjostakovitjs stråkkvartetter 8, 10, 11 och 7 flera gånger, med spännande resultat. Men när jag ser Triptych för Andersson Dance & Avatarkvartetten (1/2 Dansens Hus) får jag en känsla av att han denna gång har gjort det en gång för mycket.  

I denna sista (?) omarbetning verkar Andersson och scenografen Jens Sethzman ha tappat den stringenta tematik och struktur som präglade Quartets #8, #10 och #11 och som gjorde dem – trots att de var skilda åt i tid och rum – till en helhet. Men Triptych är en sevärd föreställning tack vare Anderssons förmåga att ingjuta en unik kvalité, ett slags fördröjd tid och en tung mjukhet som för tankarna till djupa andetag i sin koreografi. Därtill förhöjs upplevelsen genom moment av extrem exakthet och en lika oväntad som skruvad humor.

En kristen kväll: Att fånga kärnan i det kristna livet
Malin Hellkvist Sellén har konstant skapat koreografier som ifrågasatt samhället från ett queerfeministiskt perspektiv. Ämnet för hennes nya verk En kristen kväll (23/2 MDT C/O Danshögskolan) – den kristna tron – är därför inte överraskande eftersom religionen är en nyckelfaktor i skapandet av sociala normer.  

Hellkvist Sellén förmår kombinera och balansera hantverket med passionen vilket är orsaken till att hon inte förfaller till att bli polemisk utan förmår skapa vad som skulle kunna kallas en mångbottnad fysisk diskussion om det som (för mig) är grundläggande drag – på gott och ont – i kristet liv.

Vad som är så intressant med En kristen kväll är att den kan uppfattas och tolkas på många olika sätt, som subversiv lika väl som from och den är därför en utmärkt utgångspunkt för ett samtal om tro och religion.

Birgit & Birgit: Fångad i spänningsfältet mellan den svenska dansens mödrar
I förställningen Birgit och Birgit – osynliga spår (27/2 Dansmuseet) fångar Lotta Garthon subtilt den svenska samtida dansens situation, fångad i spänningsfältet mellan två mycket stora och mycket olika danskonstnärer, Birgit Åkesson och Birgit Cullberg. Ömsom ansluter sig solots rörelsespråk till den ena eller andra riktningen, men väljer aldrig slutgiltigt sida. Genom en enkel men effektiv ljusscenografi skapar Lars Liljegren en vacker iscensättning som också betonar dansarens utsatthet i detta kraftfällt genom att placera publiken runt om dansaren som därigenom exponeras från alla vinklar. Detta, samt koreografernas inspelade röster, förstärker känslan av att befinna sig i en situation där man måste – men inte vill, eller kan – välja. Vilket också förstärks av Garthons förmåga att skapa en närmast hudlös närhet till publiken. Gahrtons musikaliska partner Sten Sandell är på ett ovanligt harmoniskt musikaliskt humör och hans pianoslingor och karaktäristiska sång snor sig likt musikaliska lianer kring dansarens rörelser och förstärker på så sätt koreografins konturer.

Menske: En hisnande dystopi
Det som imponerar mig mest med Wim Vandekeybus är hans förmåga att befinna sig i konstant utveckling, vilket manifesteras i det senaste verket Menske (22/2 Dansens Hus) som i synnerhet visar hur han utvecklats som koreograf. Menske har den typiska Vandekeybusblandningen av tal och rörelse och tio medverkande från olika delar av scenkonsten samt en häftig scenografi med inslag av film och bild.