Dansportalen

Artiklar från 2008 – till idag

Artiklar från 2008 – till idag

Lena Andrén, Danskrönika: Synlig och osynlig koreografi

Tänk dig att du är på vernissage och i din hand har du en instruktionsbroschyr som uppmanar dig att genomföra en eller flera av de fem korta koreografier som beskrivs i broschyren. Tänk dig att du befinner dig i samlingen för konsthantverk och design på Nationalmuseum.
Virpi Pakhinen. Fotograf José Figueroa

Virpi Pakhinen. Fotograf José Figueroa

Rörelserna och idén verkar kul men bara tanken att snurra rumt i närheten av de värdefulla föremålen känns avskräckande. Till utställningen Undersöka form (Nationalmuseum 28/3 – 24/8) har Malin Elgans utformat handledningen Koreografi 27/3 – 24/8. Om man, som jag, inte ville svika koreografen eller fega ut blev lösningen att genomföra en ”osynlig koreografi”, det vill säga diskret genomföra rörelserna i broschyren så att det såg ut som om jag rörde mig för att se föremålen bättre.

Det kanske inte såg helt trovärdigt ut och jag fick nog en och annan blick från utställningsvakterna, men det fungerade. Ta chansen att dansa på Nationalmuseum, utställningen pågår till den 24 augusti.

Virpi Pahkinen: I ett magiskt landskap
Koreografen och dansaren Virpi Pahkinen är mest känd för en lång rad spännande soloverk men i sin nya föreställning Morpho Z (26/3 Dansens Hus) har hon involverat fyra unga dansare och två skickliga musiker. I den inledande scenen formar Pahkinens mörka siluett ett intrikat mönster mot en intensivt röd bakgrund. Den lysande röda öppningen i den mörka fonden vidgar sig och blir till en horisont mot vilken fem gestalter rör sig med sirliga rörelser likt figurer i ett skuggspel. Pahkinen lämnar scenen som fylls av rök och ljus energisatt av eteriska klanger vilket skapar en känsla av varmt soldis.

Det är intressant att se hur de fyra dansarna tolkar Pahkinens välbekanta rörelsespråk, som tar sin inspiration från såväl väst som öst. Den som bäst fångar koreografins särart är Love Källman, som genom precision och intensitet förmår ge upphov till en återklang av Pahkinens rörelsemagi i sin egen kropp.

Mika Takehara, slagverk, och Chieko Mori, koto, är placerade på var sin sida av scenen och tillsammans frambringar de en lika säregen som skön klangbild som i hög grad bidrar till föreställningens suggestionskraft. I Pahkinens avslutande solo förstärks dansens sensuella kraft av musiken, men också av det magiska rum av ljus och mörker som ljusdesignern Miriam Helleday skapar kring den dansande kroppen.

Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström i Fröken Julie. Fotograf Mats Bäcker

Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström i Fröken Julie. Fotograf Mats Bäcker

Fröken Julie: Med två Ess i leken
De erfarna scenkonstnärerna Marie Lindqvist och Jan-Erik Wikström tog skickligt fram nyanserna i Birgit Cullbergs Fröken Julie (3/2 Kungliga Baletten) Dramats komplexa psykologi tillåter många olika tolkningar och i denna version framstår Julie och Jean som outsiders, båda i uppror mot sin givna klasstillhörighet och på jakt efter en individuell frihet. Wikströms Jean är en polerad streber, men en osäker streber ytterst medveten om hur lätt han kan förlora det lilla han har. Den överbeskyddade grevedottern Julie får ett grymt uppvaknande i och med det sexuella övergreppet (som sker utanför scenen) och att se hur naket och självutlämnande Lindqvist gestaltar Julies ångest är något jag sällan upplevt på senare år i en föreställning av Kungliga Baletten. Deras motpol, husjungfrun Kristin dansas av Irina Laurenova, som gör en trovärdig tolkning av kvinnan som vet värdet av att veta sin plats - och sina gränser.   

Gustav III: Kung i lånta fjädrar
Det mest utmärkande för Gustav III (28/3, Kungliga Baletten) –  denna balett av Patrice Bart – är hur mycket jag känner igen från koreografer som MacMillan och Petipa. Dessutom får jag intrycket att Bart lagt koreografin på dansarna – som vid en instudering – snarare än att han har arbetat fram koreografin tillsammans med dem.

I programmet läser jag att Bart valts därför att han ”är någon som kan berätta en historia” men det mest utmärkande med Gustav III är att den saknar en begriplig dramatisk utveckling. Istället öser Bart på med rörelser och otaliga, rätt kaotiska gruppscener som inte känns helt färdigrepeterade och som inte tillför något till handlingen. Och är man inte väl insatt i Kung Gustavs liv är det inte lätt att förstå varför Gustaf Mauritz Armfelt (Nikolaus Fotiadis) eller Adolf Fredrik Munck (Pascal Jansson) genomför intima duetter med Gustav (Olof Westring). Duetterna, tillhör annars den del av verket som lyfter även om de är mycket konventionellt utformade. Det mest originella inslaget i baletten är en trio med Gustav, Munck och drottningen (Jurgita Dronina), här finns en ömhet och ett försök till psykologisk gestaltning som annars är sällsynt i detta verk.

Pascal Jansson, Jurgita Dronina och Olof Westring. Fotograf Alexander Kenney

Pascal Jansson, Jurgita Dronina och Olof Westring. Fotograf Alexander Kenney

Valet av musik är också aningens märkligt. Varför välja tysk artonhundratalsmusik (Carl Maria von Weber) till en balett som skildrar sjuttonhundratalet när det finns så mycket spännande musik från svenskt sjuttonhundratal, eller varför inte använda modern musik? Gustav var trots allt en av sin tids ledande ”trendsetters”. Inte minst inom modet. Kostymerna av Lars Wallin är förvisso vackra men allt för ofta känns de lånade/inspirerade av tavlor, det är endast i andra aktens maskeradscen som Wallin verkligen gör en egen tolkning av sjuttonhundratalets mode.  

Det har hänt oerhört mycket i balettens värld under nittonhundratalet men med Gustav III tycks klockan ha vridits tillbaka många varv och baletten känns därför föråldrad redan vid sin premiär.  

Triptych: En gång för mycket
Örjan Andersson, har skapat och omskapat koreografier till Dimitrij Sjostakovitjs stråkkvartetter 8, 10, 11 och 7 flera gånger, med spännande resultat. Men när jag ser Triptych för Andersson Dance & Avatarkvartetten (1/2 Dansens Hus) får jag en känsla av att han denna gång har gjort det en gång för mycket.  

I denna sista (?) omarbetning verkar Andersson och scenografen Jens Sethzman ha tappat den stringenta tematik och struktur som präglade Quartets #8, #10 och #11 och som gjorde dem – trots att de var skilda åt i tid och rum – till en helhet. Men Triptych är en sevärd föreställning tack vare Anderssons förmåga att ingjuta en unik kvalité, ett slags fördröjd tid och en tung mjukhet som för tankarna till djupa andetag i sin koreografi. Därtill förhöjs upplevelsen genom moment av extrem exakthet och en lika oväntad som skruvad humor.

Sarah Bellugi Klima, Belinda Nusser och Sara Åman i Triptych. Fotogrf Görn Hallberg

Sarah Bellugi Klima, Belinda Nusser och Sara Åman i Triptych. Fotogrf Görn Hallberg

En positiv konsekvens av Anderssons arbete med Sjostakovitj är att koreografin mer och mer har impregnerats av kvartetternas stämningar och en subtil, introvert (”rysk”) sorgsenhet som i synnerhet präglar koreografin för de två kvinnliga dansarna Sara Åhman och Sarah Bellugi Klima i första aktens första del, som består av den omarbetade Quartet #11. Den andra delen av denna akt är den nyskapade Quartet #7, duetten är en komisk dans som får en naiv charm av Shintaro O-ue och Asher Lev. Föreställningens höjdpunkt är ett solo i avslutningen av den andra akten (Quartet #8). Här blir Piotr Giro ett med den desperation, skräck och det motstånd som uttrycks i musiken (med de berömda “KGB-knackningarna”) och där den glödande röda rektangeln på golvet skiftar mellan att vara en symbol för kärlek och död.

En kristen kväll: Att fånga kärnan i det kristna livet
Malin Hellkvist Sellén har konstant skapat koreografier som ifrågasatt samhället från ett queerfeministiskt perspektiv. Ämnet för hennes nya verk En kristen kväll (23/2 MDT C/O Danshögskolan) – den kristna tron – är därför inte överraskande eftersom religionen är en nyckelfaktor i skapandet av sociala normer.  

Hellkvist Sellén förmår kombinera och balansera hantverket med passionen vilket är orsaken till att hon inte förfaller till att bli polemisk utan förmår skapa vad som skulle kunna kallas en mångbottnad fysisk diskussion om det som (för mig) är grundläggande drag – på gott och ont – i kristet liv.

En kristen kväll 2. På bilden: Malin Hellkvist Sellén. Fotograf Åse Bengtsson Helin

En kristen kväll 2. På bilden: Malin Hellkvist Sellén. Fotograf Åse Bengtsson Helin

Föreställningen inleds med att Hellkvist Sellén, Tove Sahlin och Minna Kiper kryper runt på alla fyra vilket nog får mer än en i publiken att tänka på lamm. De är klädda i oskuldsfulla babyblå och vita kostymer och agerar – sedan de slutat vara ”lamm” i ett slags antikoreografisk form. Rörelsen tvingar in kropparna i obekväma och osköna positioner som skapar associationer till de tre nyckelelementen i kristen religion: ånger, kärlek och bön. Den andra delen utförs i scharlakansfärgade kostymer som skapar dubbeltydiga referenser likaväl till ”förbjuden” sexualitet som till religiös extas.

Vad som är så intressant med En kristen kväll är att den kan uppfattas och tolkas på många olika sätt, som subversiv lika väl som from och den är därför en utmärkt utgångspunkt för ett samtal om tro och religion.

Birgit & Birgit: Fångad i spänningsfältet mellan den svenska dansens mödrar
I förställningen Birgit och Birgit – osynliga spår (27/2 Dansmuseet) fångar Lotta Garthon subtilt den svenska samtida dansens situation, fångad i spänningsfältet mellan två mycket stora och mycket olika danskonstnärer, Birgit Åkesson och Birgit Cullberg. Ömsom ansluter sig solots rörelsespråk till den ena eller andra riktningen, men väljer aldrig slutgiltigt sida. Genom en enkel men effektiv ljusscenografi skapar Lars Liljegren en vacker iscensättning som också betonar dansarens utsatthet i detta kraftfällt genom att placera publiken runt om dansaren som därigenom exponeras från alla vinklar. Detta, samt koreografernas inspelade röster, förstärker känslan av att befinna sig i en situation där man måste – men inte vill, eller kan – välja. Vilket också förstärks av Garthons förmåga att skapa en närmast hudlös närhet till publiken. Gahrtons musikaliska partner Sten Sandell är på ett ovanligt harmoniskt musikaliskt humör och hans pianoslingor och karaktäristiska sång snor sig likt musikaliska lianer kring dansarens rörelser och förstärker på så sätt koreografins konturer.

Lotta Gahrton i Birgit och Birgit - Osynliga spår. Fotograf Hans Skoglund

Lotta Gahrton i Birgit och Birgit - Osynliga spår. Fotograf Hans Skoglund

Le sous sol: Ett underjordiskt familjedrama
Le sous sol (8/2 Dansens Hus) av kollektivet Peeping Tom är den sista delen av ett familjedrama och familjens medlemmar är nu döda och begravda. Följdriktigt utspelar sig dramat under jord i en scenografi som för tankarna till en samtida version av dödsriket. Den dystra stämningen förmörkas ytterligare genom Alfred Schnittkes musik, som interfolieras av ljudminnen från familjens liv ovan jord. Det är en av de mest suggestiva föreställningarna jag har sett på länge. I synnerhet i scenerna med den åttioåriga butohdansaren Maria Otal, vars kropp fångar den existentiella sårbarhet som präglar föreställningen. Även om koreografin är mer sparsamt förekommande än i föregående Le Salon finns här spännande sekvenser av rörelsefantasi i synnerhet som den tolkas av dansaren Samuel Lefeuvre, vars mångdimensionella rörelsekonst fascinerar. Le sous sol väcker tankar och ifrågasätter invanda tankesätt samtidigt som det har en innerlighet och poesi som får mig att vilja se det igen.
Ika Nord i förgrunden samt Hans Nilsson, Benjamin Quigley, David Tallroth
. Fotograf Bogdan Szyber

Ika Nord i förgrunden samt Hans Nilsson, Benjamin Quigley, David Tallroth
. Fotograf Bogdan Szyber

Music for a Darkened Theatre: På svindlande vägar i bergigt landskap
Med Music for a Darkened Theatre (7/3 MDT c/o Södra Teatern) har duon Reich & Szyber skapat ett verk som i sin murriga fin de siècle stil känns perfekt för Södra Teatern. Den charmerande och virriga svarta sagan om fyra syskon kan beskrivas som en urspårad roadmovie som i yviga svängar vindlar sig genom drömmen genom ett länge sedan svunnet Centraleuropa. Berättare och centralgestalt är Ika Nord, som lyckas med konststycket att behålla intresset för den allt mer förvirrande historien, trots att hon genom hela dramat berättar på engelska med tung fransk brytning, vilket lätt kan urarta till ett tjatigt manér. Och hon är inte ensam om att glänsa, hennes tre syskon gestaltas av tre mycket meriterade dansare, Cecilia Roos som balanserar upp Nords extroverta stil med en återhållen energi och underfundig humor som ger varje gest och ord lyskraft. Bröderna gestaltas av Göran Svalberg och Hans Nilsson och deras oväntat galna humor och generösa gestaltning imponerar. En ny bekantskap är bandet Deltahead som visar sig vara kapabla till att göra mycket mer än att bara fungera som musikalisk bakgrund.
Ur "Square Map of Q4. Fotograf Ione Saizar

Ur "Square Map of Q4. Fotograf Ione Saizar

Square Map of 04: Blädande danskost i nyskapande form
Med Square Map 04 (16/2 Dansens Hus) visar Rafael Bonachela och hans kompani Bonachela Dance Company att de är något av det vassaste inom samtida dans just nu. Koreografin präglas av en vilja – och förmåga – att utforska och vidga rörelsens möjligheter och blir därför ovanligt oförutsägbar. Mest intressant är en duett vars innehåll och utformning gör att man kan kalla den nyskapande. Den genomförs i en stråle av ljus som faller rakt ner på scenen och den är uppbruten i tre partier som interfolieras av gruppkoreografi vilket skapar en dramatisk rytm i denna del av föreställningen. Koreografin låter dansarna interagera på ett sätt som gör att kropparna fogas samman till en organism. Centralgestalten i duetten och i verket är Bonachelas närmaste medarbetare och skickligaste uttolkare, den karismatiska dansaren Amy Hollingsworth som i föreställningens avslutande del tillför ett allvar och en precision som ger koreografin en ytterligare dimension.

Menske: En hisnande dystopi
Det som imponerar mig mest med Wim Vandekeybus är hans förmåga att befinna sig i konstant utveckling, vilket manifesteras i det senaste verket Menske (22/2 Dansens Hus) som i synnerhet visar hur han utvecklats som koreograf. Menske har den typiska Vandekeybusblandningen av tal och rörelse och tio medverkande från olika delar av scenkonsten samt en häftig scenografi med inslag av film och bild.

Ur föreställningen Menske med Ultima Vez. Fotograf Martin Firket

Ur föreställningen Menske med Ultima Vez. Fotograf Martin Firket

Det är märkligt att se hur han lyckas förena en poetisk ton med en rätt spektakulär brutalism som upplöses i ironi när han först låter dansarna drabba samman i vad jag först tror är en kataklysmisk slutscen. I denna scen omvandlas kvinnornas kroppar till kulsprutegevär som används av männen när de till ljudet av rotorblad och svepande ljus utför vad som kan beskrivas som regelrätt strid. Då någon plötsligt utropar ”Too much” och spelet bryts – denna scen upplever jag som en besvärjelse mot en allt galnare samtid där det inte verkar spela någon roll att allt fler människor verkar ha fått nog.
Thomas Caley och Petter Jacobsson i Avtäckning. Fotograf Jens Sethzman

Thomas Caley och Petter Jacobsson i Avtäckning. Fotograf Jens Sethzman

Avtäckning: Att utmana publiken
Man kan inte beskylla Cristina Caprioli för att vara publikfriande, tvärtom är hon nog den av de svenska koreograferna som ställer störst krav på sin publik. Man skulle kunna se Capriolis nya verk Avtäckning (26/2 Dansens Hus) som en delredovisning i hennes konstant pågående utforskande av rörelsens innersta natur. Hur vi tolkar vår upplevelse av rörelsen och hur den avtäcker sig inför betraktaren. Men Avtäckning är också en mycket visuell föreställning där Caprioli skapat en maximal utsträckning som provocerar publikens synfält genom att använda långsidan på scenen som är för bred för att tillåta att man passivt låter blicken vila på scenen. I fonden finns en elegant videoskärm som är lika bred som scenen och där ett videokonstverk av Matteusz Herczka löper parallellt med föreställningen och därigenom blir en kommentar till rörelsen på scenen. I duetter och solon genomför dansarna en intrikat koreografi som låter rörelsen kommunicera mellan dansare och dansare mellan dansare och publik. Av och till gör Caprioli entré och fungerar då som en fysisk kommentator till sina dansares rörelser. Hon har valt fyra intressanta dansare till verket och speciellt Thomas Caley och Staffan Eek gör genom sina kreativa tolkningar av Capriolis koreografi verket mer lättillgängligt för publiken.
Slapstick. Fotograf Mats Bäcker

Slapstick. Fotograf Mats Bäcker

Slapstick: Goa gubbar på hal is
Den nybildade gruppen Missing Link, Morgan Alling, Lars Bethke, Dag Andersson och Peder Bjurman, presenterade sin första gemensamma föreställning Slapstick (7/2 Rival). I programmet läser jag att gruppens målsättning är att utveckla den ”fossila genren” slapstick, en påstående som framstår som lite märkligt med tanke på att slapstick förekommer i såväl film, teater som dans. Och att kalla en konstform ”fossil” som har utövare som den utomordentligt skicklige och nyskapande James Thiérrée blir direkt fånigt. Såväl Thiérrée som hans morfar Charlie Chaplin har visat vilken uttrycksrikedom som finns hos slapstick men av detta ser man inte mycket i denna show. Det mest utmärkande för Slapstick är att den nästan helt saknar tre av de viktigaste beståndsdelarna i en riktigt lyckad slapstick, exakt timing, ett avskalat uttryck och ett moment av överraskning.

Den ende av artisterna som verkligen behärskar genren – och som därigenom räddar showen - är Lars Bethke som trots bristerna i regi och manus lyckas skapa en karaktär som då och då producerar riktigt bra slapstick. För övrigt är det ett evigt öppnande och stängande av dörrar, en mängd överflödiga beskrivande ljud och drattande på ändan. Jo, det finns en bra scen, en restaurangscen där gruppen visar vad de är kapabla till när de verkligen anstränger sig.

Slapstick är avgjort inget för finsmakaren men som krogshow skulle den förmodligen fungera bra och om man avlägsnade de rätt meningslösa ”under bältet” skämten och kortade ner den en smula skulle den säkert uppskattas av en ung publik. Men framför allt är Slapstick ett måste för den som gillar Morgan Alling.  

Lena Andrén
15 mars 2008


  • Clark Engelgroth Maya Schonbrun
    Young Ballet Stars of the future showed their skills in Helsinki
    The Artistic Director of the Finnish National Ballet, Madeleine Onne , worked as the chair of the judges at The 9th Helsinki International Ballet Competition. When welcoming us all to the prize distrib...

  • Five short stories and a prelude av Ana Sendas
    Innehållsrik föreställning på Riddarfjärdsteatern
    Kungliga Svenska Balettskolans avslutande uppvisningar för spelåret 2021-2022 var uppdelade på tre tillfällen. Det första programmet, med titeln Promises, gavs på Riddarfjärdsteatern 20 maj. Föreställ...

  • 2022 års stipendiater och medaljör.
    Carina Ari Dagen firades igen med nya stipendiater och en välförtjänt Carina Ari-medalj
    2022 kunde Carina Ari Dagen åter firas. 16 maj samlades i Operans guldfoajé en krets entusiaster för att hylla stipendiater och mottagare av Carina Ari Medaljen och, inte minst, mecenaten själv. Henne...

  • Askungen Woo Romano
    Colourful new Cinderella in Stockholm
    Tamara Rojo’s new production of Cinderella in Stockholm is successfully adapted to current themes. Cinderella is a refugee washed up on the shore still clutching a precious photo of her family. Two po...

  • Little Dragon
    Dansfestival förgyllde Göteborg
    Under tre dagar i maj förgylls Göteborg av dans. GöteborgsOperans andra dansfestival är ett forum för nyskapande, oförutsägbara möten med publiken, samarbeten mellan artister och olika konstformer, en...

  • Peter Pan och Wendy
    Peter Pan och Wendy ett balettäventyr för hela familjen
    ”Det blir en magisk dansföreställning för hela familjen”, säger Sebastian Michanek om Svenska Balettskolan nya verk Peter Pan och Wendy på Lorensbergsteatern i Göteborg. Förutom skolans danselever med...

  • Kasperi Kolehmainen
    Talangfulla elever i den Nationella tävlingen
    En Nationell danstävling för unga dansare ordnas varannat år i Helsingfors. Det är Balettpedagogernas förening som står som arrangör av tävlingen.Solisterna är indelade i tre grupper, 12-14 år, 15-16 ...

  • Grand Ballet de Kyiv
    En alldeles ovanligt känslofylld Giselle i Karlstad
    Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva detta: Publiken hälsar den manlige huvudrollsinnehavaren med samfällt jubel, efter ett framförande av en klassisk balett, när han vid applådtacket vecklar u...

  • ProDance1
    Helsingfors: Festgala med många stipendiater
    Föreningen Pro Dance har varit verksam i 50 år i Finland. En festgala firades vid Aleksandersteatern en söndagseftermiddag i mars. Ändamålet med verksamheten är att samla in medel för att med stipendi...

  • swanlake kiev
    Se den ukrainska Svansjön på bio – alla intäkter går till UNHCR
    Det är folkrörelsen Folkets Hus och Parker som driver initiativet ”Live på bio”. I dessa bistra tider visar man, för första gången, en balett från Kievoperan: Svansjön. Alla intäkter från visningarna ...

  • Stabat Mater KSB 1
    En beundransvärd säkerhet och ett övertygande lugn i framförandet
    Favourites är en elevföreställning med fyra verk på Kungliga Svenska Balettskolan som var genomgående i hög klass på dansandet. Alla fyra var gruppdanser med från åtta till elva medverkande från gymna...

  • Eskapist4
    Läs vad Peter Bohlin skrev om Eskapist vid premiären 2019
    Alexander Ekmans Eskapist: En visionär svingar sitt trollspö


  • The company demonstrated their enthusiasm in vivid characterisations.
    Under the direction of Nicolas Le Riche, the Royal Swedish Ballet presented a double bill of French choreography. Roland Petit’s Carmen is a timeless gem. Premiered in London in 1949, the choreographi...

  • Kites1 GO
    Kites – Allt hänger på en tråd
    Allt hänger på en tråd, tro mig, jag ligger på en slätt, torr i munnen, andfådd, och du är här vid min sida, du skulle kunna gå härifrån, men det finns band som binder, allt är upp och ner och det fin...

  • Sibelius1
    The Ballet Sibelius at the Finnish National Ballet is a story – and a great love story of a composer
    Finnish National Ballet celebrates its centenary this year and the new commission, Sibelius , plays an important role. The significance of the composer and his works inspired Finnish choreographer, Jor...

  • RBS1
    Royal Ballet School Affiliate Training and Assessment Programme
    ‘The unique programme will drive forward the standard and accessibility of recreational dance training, providing an alternative to the current model of training offered by recreational dance organisa...

  • Helsinkigala1
    En efterlängtad öppning av Dansens hus i Helsingfors
    Finlands efterlängtade Dansens hus – Tanssin talo – har öppnat sina dörrar på ett magiskt datum 2.2.2022. Om ett hus för dansen hade dansfolket drömt om i årtionden, och nu var glädjen stor att detta ...

  • PDL22 1
    Årets Prix de Lausanne i Montreux med samtliga deltagare på plats
    Förra årets tävling tvingades hållas online på grund av pandemin. Med genomförda vaccinationer och covidpass gick lyckligtvis årets Prix av stapeln med deltagarna på plats. Covidpass var obligatoriskt...

  • Here not here 1
    Verket har många olika delar, med olika rörelsescheman, improvisationer, men det är vi dansare som sätter materialet.
    Det handlar om att gråta i solskenet och dansa i mörkret Det handlar om att vara Här Inte Här

  • Kungsbacka1
    Dans på högsta nivå
    Sommaren 2019 hölls en stor gala i Kungsbacka med klassisk balett. Det kan numera bara upplevas på Kungliga Operan, såvida inget utländskt danskompani av okänd kvalitet dyker upp. Äntligen är det dags...

  • Nurejevs Svansjön1
    Nurejevs Svansjön på Stockholmsoperan – en version aldrig tidigare spelad i Sverige
    Inför Kungliga Balettens premiär på Svansjön i koreografi av Rudolf Nurejev gästades Operans Balettklubb av iscensättaren Charles Jude och dansaren Calum Lowden.Charles Jude är före detta Etoile på Pa...

  • Lana Maxxa
    Till julen gör de sina första huvudroller i Nötknäpparen
    Att få dansa huvudrollen i en helaftonsbalett är drömmen för de flesta dansare. Men få förunnat. På Svenska Balettskolan i Göteborg har eleverna en helt egen uppsättning av baletten Nötknäpparen där d...

  • Transit1
    Transit av Tero Saarinen – mångfasetterad visuell fest ­
    Tero Saarinen Company presenterade sig i Saarinens nyaste koreografi Transit med en större mängd dansare än vad vanligt är i hans verk. Det hade beställts av Skånes dansteater och sågs nu i Helsingfor...

  • Bella figura
    Kylián, Ek and Forsythe at the Royal Swedish Ballet
    The Royal Opera House in Stockholm is thankfully back to capacity audiences and enjoying a popular programme of modern classics. Under director, Nicolas Le Riche, the company sees changes in the reper...

  • Daria Ivanova
    Ett nytt Mariane Orlando stipendium utdelat
    Operans Balettklubbs pris till årets dansare har genom enhälligt beslut tilldelats premiärdansaren vid Kungliga Baletten Daria Ivanova.

  • SAAGA 1
    Göteborgsoperan öppnar upp med dubbla världspremiärer
    GöteborgsOperan öppnade delvis i augusti och den 30 oktober var det dubbla världspremiärer utan begränsning på antalet besökare. Föreställningen Unfold med de två dansverken Continuim och SAABA skapad...

  • Linnar Looris
    Meet Linnar Looris Artistic Director of The Estonian National Opera
    Dansportalen has got an interview with Linnar Looris – Artistic Director since autumn 2019 for the The Estonian National Ballet.

  • Gala Korsaren
    Kungliga Operan rivstartar säsongen med balettgala.
    Äntligen, är vi många som säger. Den 17:e september slås portarna upp, dansen kan börja och det är inte vilken dans som helst. Ett unikt program med åtta verk, varav flera sällan sedda, utgör höstens ...

  • Nimrud
    Liselott Berg, om sina 42 år som fanbärare för dansen i Göteborg – hittills!
    Att det blev Göteborg var en slump. Men där blev hon kvar. 42 år senare brinner och jobbar hon lika engagerat för dansen på Sveriges framsida. Idag som biträdande och administrativ chef för GöteborgsO...

  • Swingle Stepping, Morgann Runacre-Temple, Year 11 students - 
    Whirling flying bodies with the Royal Ballet School
    Coordinating a performance for a ballet school of several hundred pupils to stringent Covid social distancing is a Herculean task but amazingly the Royal Ballet School pulled it off.

Redaktion

dansportalen@gmail.com

Annonsera

dansportalen@gmail.com

Grundad 1995. Est. 1995

Powered by

SiteVision

Uppil