Under 1980-talet skapade Daniel Léveillé en rad täta, intensiva verk med passionerat erotiska ämnen. Så småningom kände han ett behov av eftertanke, och inledde ett projekt med att studera rörelsens natur. Rörelseimprovisationer utgick då ofta från teckningar han gjort, och upprepning blev ett genomgående tema i hans verk. Kritiker skapade för honom en egen kategori: ikonoklasten (bildstormaren) som blivit minimalist. Själv konstaterar han att hans arbete koncentrerat sig på valda motiv i perioder som kommit att vara i omkring sju år vardera.  

I tidningen Village Voice fann Deborah Jowitt, med sin ständigt välvässade penna, ett koncist uttryck: Vissa kroppsdelar ”defy choreographic control” (ungefär: låter sig inte koreograferas). Nu är det inte enbart nakenheten som varit anslående. Verket har prisbelönats i Toronto och Zagreb.

Nakenhet under kroppsträning är förmodligen lika gammal som själva ordet gymnastik - grekiska ”gymnos” betyder just naken. Under 1900-talets början sökte man sig inte enbart i dansen tillbaka till antika ideal. Förmodligen var detta en bidragande orsak till att det blev på modet med nakna kroppsövningar. Rudolf von Laban och många av hans samtida praktiserade nakenträning i naturen.