Nya dansarutbildningen: en modell för perfektion?

I en intervju för Dagens Nyheter den 23 juni i år kunde man läsa följande uttalande av Jan Björklund: ”Vi kan inte ha det vanliga svenska jantelagstänkandet om att alla ska få vara med.”

Förslagen som har presenterats gäller en yrkesdansarutbildning från grundskolenivå till gymnasial nivå som håller internationell klass. Regeringen har bland annat föreslagit att antagningreglerna ändras från hösten 2011.

Eleverna ska gallras till årskurs sju och under gymnasiet och de elever som inte håller måttet kommer att ombes att lämna skolan. Idag anses inte eleverna få tillräckligt med tid för dansämnet och regeringen har därför även föreslagit att både antalet timmar och lärartätheten ska utökas.

Jan Björklunds pressekreterare Anna Neuman säger till Dansportalen: ”Den nya utbildningen kommer inte att påverka danslärarutbildningarna på till exempel Danshögskolan. Syftet med förändringarna är att stärka dansen som konstart i Sverige genom att göra yrkesdansarutbildningen mer konkurrenskraftig. Utbildningen ställer stora krav på både fysiska förutsättningar hos eleven och på psykisk styrka.”

Eleverna har redan i dagsläget mental träning såväl som anatomi och näringslära på schemat inom ämnet idrott och hälsa. Initiativet med mentorskap på Balettakademien i Stockholm vore dock något att ta efter även på Kungliga Svenska Balettskolan. Den psykiska styrkan som krävs behöver stöd för att utvecklas - ett stöd som dessutom kan komma att bli en värdefull kontakt väl ute i yrkeslivet.

Ett annat förslag är att några företrädare från dansprofessionen ska medverka i utformningen av yrkesdansarutbildningen, något jag personligen tror kommer att vara helt avgörande om den här nya modellen ska utveckla sig i rätt riktning.

Kerstin Lidström, balettskolechef på Kungliga Svenska balettskolan Länk till annan webbplats., ger följande kommentar på utredningen: ”Förslaget om elevhem är positivt och även det minskade elevantalet på gymnasiet som gör att eleven kan få mer individualiserad utbildning. Lovande är också att ett, av regeringen tillsatt, organ skall ha ett övergripande inflytande över utbildningen och uppföljning av kvalitén. Eftersom grundskoledelen av dansutbildningen finns på flera orter i landet ger det möjlighet till en mer likvärdig utbildning. Vi tycker det är positivt att man tar utbildningen på allvar. Vi vill ju ha en utbildning som får fram de bästa dansarna och då måste också förutsättningarna som ges vara de optimala. Många av de förslagen som presenterats är bra, men i nuläget är ingenting klart.”

Madeleine Onne klev fram och betonade de faktiska krav som ställs på en yrkesdansare. Det kan inte ha varit en lätt sak att framföra till sina egna elever, barn och ungdomar med drömmar. Hon belyste framförallt det ideal som den klassiska världen representerar och eftersträvar, nämligen perfektion. För många kan detta tyckas ha en abstrakt prägel.

Surrealisten Salvador Dali lär ha sagt ”var inte rädd för perfektion, du kommer aldrig att nå det”. I balettvärlden ljuder däremot mantrat, om än i undertext: om det inte är perfektion är det olidligt.

Balett upphäver tyngdlagar och tar åskådaren på en illusorisk resa där dansarna landar ljudlöst på pudrade fötter. Där männen gärna lockar till sig spontanapplåder genom att spexa i kraftprovssolon och lyfter sin partner som om hon vore av dun. Där kvinnorna inte sällan får gestalta ljuva karaktärer som svävar lyriskt eller förtvivlat ut på scen.

Det finns så klart sköna undantagsroller i den klassiska repertoaren och men alltför få. Det är knappast i harmoni med samtiden, men alldeles oavsett så vill ingen sitta på nålar på parkett. Balett behöver framföras med en innerlig känslighet i kombination med en solid och fulländad teknik. Ett fåtal klarar av att uppnå och utstå den klassiska balettens krav. Pansarhjärtan krävs.

Utredningar av det här slaget och genomtänkta förslag i all ära, men balettvärlden är till stor del sluten, och är generellt sett ingen uppdaterad eller progressiv miljö. Man kan fråga sig om det verkligen behöver vara så?

Eleverna på den moderna linjen har större utrymme och möjlighet att utvecklas i en individuell riktning vad gäller ideal, teknik och tolkning. Improvisation är ett centralt redskap i den moderna dansarens arbete, innovation efterfrågas och ofta skapas koreografiskt material genom dialog mellan koreograf och dansare. Man finner nya vägar för sin verksamhet och samarbetar i gränsland mellan konstformer såsom film, konst och teater.

Inom baletten är man mer angelägen om att vara sin tradition trogen, med allt vad det innebär. För yrkesdansare vore det i mina ögon önskevärt med jämnare fördelning av resurser, mer nytänkande och överbryggande initiativ dansformerna och kulturinstitutionerna emellan. Varför inte exempelvis en fast performancescen för moderna danskonstnärer i entrén på Moderna museet? Och varför finns det inte fler fria klassiska grupper…?

Mycket har hänt sen min tid på Kungliga Svenska Balettskolan i början på nittiotalet. Då var det till exempel gallringar varje termin. Från tio års ålder fick vi nummerlappar på bröstet och dansade för en samlad lärarkår, som granskade oss kritiskt. De som inte motsvarade kraven fick ett brunt kuvert hem. Det var förstås smärtsamt för de elever som fick lämna skolan, men falsk uppmuntran bär ingenstans.

Samtidigt är inte drömmar uppbyggda av andras uppdiktade villkor. Drömmar är högst personliga och sårbara, och dans kan oavsett villkor lämna bestående och fantastiska avtryck i människor. Det måste få vara det viktigaste, inte perfekta linjer eller ens ett kontrakt på en anrik institution.

En av Sveriges främsta koreografer ville vid ett tillfälle visa mig en video med, som hon uttryckte det: ”Världens bästa dansare!”
Dansaren visade sig vara en tioårig flicka från tredje världen som med hela sig uttryckte nödvändigheten i att dansa. Så långt ifrån Operan man kan komma och ändå så nära dansens innersta väsen. I glädjen och råkraften hos ett barn som inte kan sitta still när rytmer når henne.