Mästerligt Våroffer och dans som speglar sin tid

Mina reaktioner på Våroffer förblir desamma som efter premiären: Imponerande koreografi till ett av förra århundradets största musikalika mästerverk. Dansare i toppklass utstrålar energi som smittar åskådaren likt ett lyckopiller. Vad skulle kunna övertrumfa detta? Hur skulle dansarna orka ladda om för nästa verk?

Untitled Black, ett originalverk av israeliska koreografen Sharon Eyal, visade sig vara något helt annat. Dansare i geometriska kostymer, avsexualiserade till det könlösa. Viktig yta: Guld i håret, silver på läpparna, svarta naglar. Låg energi i koreografin, inga hopp, långsamma förflyttningar, många med myrsteg. Alltför mycket poserande, alltför långa, ointressanta gruppsekvenser. Innehållsmässig torftighet.

För mig en provkarta på koreografiska misstag. Till detta en påfrestande dunkande ljudkuliss med – och alltför sällan – rytmsekvenser som kunde påminna om afrikanskt slagverk. Jämförelsen med Våroffer utföll förödande för Untitled Black, både koreografiskt och musikaliskt. I mitt tycke.

Försöker en medelålders skribent lyfta blicken från sina personliga antipatier blir utfallet ett annat. Verket är både en produkt och en spegel av sin tid. Diskodunk och modevisningsmusik. Ytan är allt, samtidigt som envar kan dölja sig bakom hur många alias som helst.

Med mobilens hjälp kan man hålla omedelbar kontakt med snart sagt hela världen utan att behöva visa sig. Med datorprogram kan man förändra sitt fotografiska utseende praktiskt taget ögonblickligen. Samtidigt går reklamen ut på att ingen duger. Alla måste förändra sig genom att köpa föremål eller operera sig.

Publiken visade stor entusiasm efter Våroffer, ännu större efter Untitled Black. Många stod upp och jublade. Verket har därmed nått en publik, sin publik.

Vad jag däremot undrar är i hur hög grad Untitled Black lyckas säga något om denna tid utöver att hålla fram en spegel. Är verket en narrspegel? Är det till och med samhällskritiskt? Jag tvivlar. För att verket skulle lyckats vara samhällskritiskt skulle jag ha velat se någon form av distans uttryckt. Jag gjorde det alltså inte, men jag vill hålla möjligheten öppen för att det här fanns något mer än en form som drunknat i sin egen yta.   

Ett av min ungdoms ideal var Bertolt Brecht. Han hade förmågan att berätta en historia samtidigt som han vände ut och in på den och dessutom framförde sina egna synpunkter på innehållet. Kort sagt: han uppmanade åskådaren att ta ställning. Det är också ett tecken (betyg) på vår tid att Brecht så sällan spelas.

Peter Bohlin
3 juni 2013