Sommardans med kärlekstema i Kuopio 2013

Festivalens sammansättning är numera ofta en mycket lyckad kombination, så också i år. Den lilla stadens alla resurser och förmågor inom området har utnyttjats. Detta gäller såväl byggnader som människor och hela infrastrukturen.

Även dansintresset har ökat genom åren. Till exempel ges numera danslärarutbildning på yrkeshögskolan Savonia.

Detta med temat kärlek syns tydligt på programhäftet: pärmens illustration visar en ung dam och hennes kavaljer – i en fantasifull utformning med röda rosor omkring och en ljusblå himmel ovanför, något stiliserat och ändå lite gammaldags.

Främst visas det modern dans i Kuopio. Det valda konceptet är bra och programmets utbud har redan i åratal hittat sin publik. För stora klassiska balettverk finns det ingen riktigt passande scen.

En del av åskådarna kommer från annat håll i landet och från andra länder. Ofta deltar de, såsom även ortsborna, samtidigt i kurser vilka finns av alla de slag: från Master Class i balett, elementär baletträning för vuxna män, bollywood och yoga till ”jam” i det fria för barn i åldersklassen 4-6 år.

Musikhuset är främsta platsen
Det stora huset där en mängd aktörer – bland annat en filial av Sibelius-Akademin – har sin hemvist fungerar bra och är trivsamt. Här finns stadens största auditorium med en större scen – huvudplatsen för verksamheten under dansveckan – samt lunchrestaurang och café med utsikt mot en stor och ljus hall, där en del evenemang kan anordnas.

Där hände det saker hela dagen igenom med start kl. 13.00. Olika dansgrupper och -skolor presenterade sig även på denna plats där tillträdet var gratis.

Rikt utbud
"Programmet är krävande – förutom för dansarna också för publiken" förklarar Jorma Uotinen vid det första mötet för pressfolk, och fortsätter att syftet är att bjuda på program i världsklass. Denna gång alltså extra kärleksfullt.

Verken som skall visas har temat inbyggt i någon form: kärleksförhållanden i vidare mening, eller möten individer emellan – kanske om att ta ansvar för en medmänniska.

Den här sortens problematik kunde man se speciellt i de sena föreställningarna, som gavs kl. 21.00 varje kväll i den skola som under senaste tiden fått utgöra scenen för Kuopio stadsteater (så länge dess egen byggnad står under renovering).

De visste redan, med erfarenhet från de många åren då Jorma varit konstnärlig ledare för dansveckan, att det lönar sig att komma, och det kostade ju ingenting att se detta, alla evenemangen på torget var gratis.

Det var alltså fullpackat framför utescenen vid hamnen där Nationaloperans dansare skulle uppträda och samtidigt öppna Dansveckan.

Ett underhållande och varierat program
Inledningsvis sågs bastuscenen ur Kenneth Greves Snödrottningen: underhållande, något att trivas med och fullpackat med manlig energi. En säker publikfavorit, också här.

Som andra nummer sågs en fräsch skapelse med namnet Collection of Endings (En samling slut) med Linda Haakana, Emmi Pennanen och Johan Pakkanen i koreografi av dansaren vid Nationalbaletten, Emrecan Tanis. Den följdes av ett för de flesta bekant pas de deux ur zigenarscenen i Don Quijote med Anna Sariola och Eemu Äikiö.

I rask takt dansades  Anandah Kononen´s La Banda Sonora, en trevlig och rytmisk glädjekälla; tre damer (Linda Haakana, Mai Komori och Terhi Räsänen) klädda i kostymer som presenterar olika musikinstrument – i tåspetskor så klart också  detta.

När programmet närmade sig slutet visade alla dansarna sig på scenen i en mycket fartfylld koreografi med det träffande namnet Fotosoppa, gjord av dansaren Sara Saviola.

Då den sakkunniga speakern Timo Sokura frågade publiken om den önskade se ännu mer, så ville man förstås det, och ett extranummer hade man förvisso i bagaget.

Incidence Chorégraphique
En av festivalens mest kända grupper kom från operan i Paris: ett antal dansare som bildar en fristående grupp under ledning av Bruno Bouché visade sig i sex koreografier. Gruppen hade haft otur, en dansare blev skadad och man var tvungen att redan före första kvällen byta program.

Man började med en fartfylld koreografi i två delar för åtta dansare med namnet Ouverture (2009) av José Martinez –  före detta étoile i Paris och nu balettchef i Madrid. Ögat vilade skönt i denna dansens turer, och genast var man övertygad om att så här skall det se ut – dansarnas kunnande var uppenbart.

Lite senare på kvällen skulle man kunna övertygas av dansarnas artistiska egenskaper, främst dock männens denna gång.

Som andra nummer sågs Akathisie (2003) av Nicholas Paul, till musik av Bach för en manlig dansare, Stéphane Bullion. Det harmoniskt uppbyggda adagiot skapade en andaktsfull atmosfär till dansarens kamp i sina rörelser. (Anm: Akatisi är en medicinsk beteckning för en oförmåga att sitta stilla.)

Bless – ainsi soit-il (Välsignelsen – så skedde den – 2010) av gruppens ledare Bruno Bouché var övertygande, den också – en Jakobs brottning med en ängel. De två männen, Aurélien Houette och Erwan Le Roux, visade sig i en intensiv duell, och engagerade åskådarna i fajten.

Ändå: efteråt frågar jag en ung dam bredvid mig vilken av männen hon mest tittade på, och hon försäkrar det som jag själv märkte: osökt väljer man att mera följa änglagestaltens rörelser, med vältränad bar överkropp och i vita byxor, medan ”Jakob” klädd i svart inte verkar lika stilig. Numret passade bra i kvällens helhet.