Skickliga med sin närvaro att fånga in publiken

STOCKHOLM: Dansa, pausa, position, position, position. Rörelse efter rörelse avlöser varandra när delar av Cullbergbaletten utför Stina Nybergs koreografi ”Tones and Bones”. Nyberg tog examen från Dans och Cirkushögskolan, DOCH så sent som 2012 och har redan hunnit med att koreografera verk på bland annat Moderna Dans Teatern, MDT och Svenska balettskolan.

Denna gång får aktörerna experimentera med musikinstrument, röst och kroppen. Det mesta skapas i nuet. Ibland spricker dansarnas ansikten upp i ärliga och förvånande leenden vilket antyder att de inte vet vad som ska hända härnäst. 

Precis som flera andra koreografer så har Nyberg valt att låta publiken ta del av scenrummet redan innan föreställningen börjar. Instrument och nedsänkta lampor är på plats. Övergången från vardagen och in i verket sker lugnt med chans för publiken att finna sig till rätta i salongens uppradade fåtöljer. I en kort stund av mörker går dansarna in på scenen och allt kan hända. 

Allt tar avstamp i musiken och dansarna prövar sig fram bland olika instrument. Estetiken uttrycker en viss ansträngning. De fysiska ibland kanske obekväma positionerna hålls en kort stund för att i nästa forma kroppen till en ny skepnad. En efter en bryter sig dansarna ut från instrumentspelandet och använder sin fysik för att illustrera pulsen.

Till en början sker det kroppsliga experimenterandet tämligen solitärt. När dansarna mot slutet öppnar upp för kontakt med varandra sker överraskande och intressanta möten både för utövaren och åskådaren. Här- och nukänslan blir påtaglig och skapar en ny dimension av verket.  

Nyberg tillåter sig att utgå från en ganska enkel idé, där de musikaliska ljuden ger impulser för fortsatta rörelser. Situationer som uppstår påverkar handlandet. För att det 20 minuter långa verket ska hålla krävs koncentration och fysiskt engagemang från dansarna. Det skulle kunna vara hårfint mellan upplevelsen till att i smyg titta på en improvisationslektion till att få vara med om något sceniskt.  

Dansarna i Cullbergbaletten är skickliga på att med sin närvaro fånga in publiken och det känns tryggt att få åka med i händelseförloppet. 

När ridån går upp efter pausen sitter fyra musiker på en rad längst bak på scenen. Kontrasten mot första styckets musikutövande är påtaglig. Den specialskrivna tangoinfluerade musiken av kompositören Gavin Bryars och musikernas skicklighet följer verket som en varm matta. Bryars har tidigare samarbetat med olika koreografer, som till exempel Merce Cunningham. 

Ljussättningen är mörk och i viss mån dimmig. Det är som att vi har förflyttats till ett skumt danshak någonstans i världen.

Koreografen Edouard Lock har i sitt verk ”11th Floor” inspirerats av 1950-talets jazz och film. Culbergbalettens dansare kommer helt till sin rätt och både verket och aktörer är bländande. I skarpa strålkastarspots lyser dansarnas rörelser och vackra linjer. Dansen är snabb och armarna förmedlar det som skulle kunna uttryckas med ord. Kvinnornas snäva svarta klänningar och pumps med klackar förstärker en viss sort av feminina drag.

Detsamma sker för maskuliniteten då männen bär svarta kostymer och platta skor. Koreografin ger utrymme för skillnader mellan könen där kvinnorna rör sig jazzdansliknande med djupa hinchar och smidiga kattliknande förflyttningar. Männens språk är mer influerat från den klassiska baletten estetik och här ges chans att briljera med tekniska detaljer. Tangons tradition där alla kan dansa med vem som helst oavsett kön finns representerad.

Armkonversationen mellan dansarna uttrycks med viss stress och frustration. Alla talar samma språk, där ingen urskiljer sig från den andra. Ändå är det lätt att följa det som händer. Bland kvinnorna lyser systerskapet, genom gruppförstärkning och support när någon dansar solopartier och vid partnerdelar.   

I slutet ökar avståndet till dansarna genom förflyttningar av musikerna och att utrymmet på scenen bokstavligen förminskas. Det påminner om epilogen av en film där aktörerna fortsätter sin resa genom livet, längre och längre bort tills vi inte ser dem. 

Jenny Berkán 
22 okt 2014