Kvinnokollektivet triumferar i The Big Noise

GÖTEBORG: Häxprocesser i Sverige under 1600-talet må låta som ett mastigt ämne för ett dansverk. Den irländske koreografen Michael Keegan-Dolan har dock med The Big Noise för GöteborgsOperans Danskompani lyckats skapa ett verk som vibrerar av motkraft.

Den medverkande folkmusikensemblen, under ledning av Ale Möller, gör föreställningen till en fest.

Inför arbetet med The Big Noise besökte Michael Keegan-Dolan Torsåker i Ångermanland. Där ägde Sveriges största häxprocess rum 1674-75. 71 personer, de flesta kvinnor, halshöggs och deras kroppar brändes. Häxhysterin i Sverige kom att kallas Det stora oväsendet, därav verkets titel.

Koreografen fick se tre platser i Torsåker: källaren där kvinnor hölls fångna under sex månader, kyrkan där de dömdes till döden och kullen ("Häxberget") där de avrättades. Hur skulle han kunna göra ett dansverk om dessa Satans påfund, verkställda av den dåvarande statliga trolldomskommissionen?

Konstnärlig utgångspunkt
Den kreative fann ett svar: Varje skugga kräver en ljuskälla. Därför skapade han ett verk som hyllar precis vad makthavarna i Torsåker försökte kontrollera och avliva. Med koreografens ord: "Naturens feminina aspekter, fantasin, musiken, dansen och magin".

Föreställningens inledning är omskakande. Åtta svartklädda män med vita pipkragar, plus ett barn, står bakom en bänk. Två av männen går ut i salongen, tar en ung kvinna och släpar upp henne framför ridån på scenen. Barnet pekar på henne och skriker "Häxa!". Männen klär av henne i bara underkläderna och binder fast henne på bänken. De börjar vråla "Erkänn!" och trakasserar henne så att hon bara gallskriker. Till slut nickar hon.

Dansverkets innehåll
När ridån gått upp förs offret till en stiliserad källare med rödaktiga väggar. Där finns redan nio andra kvinnor.

Bakom ett räcke en våning upp tar de mäktiga herrarna plats. På källargolvet startar en knapp timmes motkraft. Där börjar också koreografin.

Michael Keegan-Dolan visar vad jag skulle vilja kalla dramaturgiskt mästerskap. Rena dansscener, där kollektivet firar triumfer, växlar effektivt med scener av berättande karaktär.

Koreografen räds därvid inte komplikationer. En kvinna börjar plötsligt utbrista i förbannelser. En annan kvinna tröstar henne, och så småningom lugnar hon ner sig.

I en annan dramatisk scen kommer en kvinna med en dolk för att hämnas på det barn som tidigare utpekade kvinnan som häxa. Men den långa scenen slutar i försoning. Motkraften växer till tillförsikt.

Herrarna på balustraden försöker emellanåt tillrättavisa kvinnorna med vrål. Men inte hjälper det. Här segrar kvinnokraften: På slutet står herrarna, inte så mäktiga längre, på golvet i källaren. Kvinnorna har tagit plats ovanför dem, bakom räcket, och tittar ned på dem.

Perspektiven är därmed omvända, i stil med historiens dom. För att kunna åstadkomma den omkastningen var det nödvändigt att inleda verket med en realistisk scen, även om den som sagt var riktigt otäck.

Mäktig tonkraft
Det var ett snillrikt drag att engagera Ale Möller och hans fyra folkmusiker till detta verk. De står till vänster bakom räcket en trappa upp och spelar och sjunger så att det riktigt lyser om folkkulturens tonkraft.

Själv trakterar Ale Möller (som också står för den musikaliska ledningen) här i verket flöjter, mandola, skalmeja, harpa, mungiga, kohorn, munspel och tramporgel. Sanna Eriksson, ensam sångerska, fyller hela GöteborgsOperan med välljud.

Musikens arton titlar är listade på GöteborgsOperans hemsida. De bildar en mäktig svit och utgör en stark stomme i dansverket. Jag önskar att musiken kunde ges ut – hela verket för den delen, även om det förmodligen inte vore enkelt att göra helheten rättvisa.

I det långa loppet
Detta välbyggda, dynamiska, och efter inledningen optimistiska och framåtblickande verk kan inte undgå att leda till eftertanke.

I en annan kommission i ett annat land har maktens män alldeles nyligen dömt en ung man att piskas tusen gånger för att han haft fräckheten att tänka en tanke högt. Jaja, historiens dom lär komma också där en dag.

The Big Noise
Koreografi och regi: Michael Keegan-Dolan
Musik: Ny och gammal nordisk folkmusik framförd av fem folkmusiker under ledning av Ale Möller
Scenografi: Sabine Dargent
Kostymdesign: Doey Lüthi
Medverkande: Tio dansöser ur GöteborgsOperans Danskompani, åtta manliga statister och ett barn

The Big Noise ingår i ett tvådelat program som fått samlingstiteln Shadowland / Neverland.
Som andra verk ges If We Shadows Have Offended, av den norske koreografen, dramatikern och regissören Alan Lucien Øyen. Detta visade sig vara en en och en halv timme lång pjäs, som framfördes på engelska, med dansinslag.

Enligt GöteborgsOperans hemsida skall verket ges med svensk översättning på textmaskin. Så skedde beklagligtvis inte under premiären, och så mycket av texten gick mig förbi att jag inte kan göra en bedömning. Jag hoppas kunna återkomma.

Peter Bohlin
31 mars 2015