Koreografer tolkar sitt eget rörelsematerial

STOCKHOLM: Under några dagar i september medverkade tio koreografer i festival:display 2015. Marie Fahlin och Rebecca Chentinell från Koreografiska Konstitutet arrangerade festivalen för tredje och sista gången.

Tidigare festivaler har ägt rum på Moderna Museet 2011, på Weld 2013 och den här gången på Rotundan på Kungliga Operan i Stockholm.

Medverkande var Cristina Caprioli, Rebecca Chentinell, Marie Fahlin, Petter Jacobsson & Thomas Caley, Anna Koch, Sebastian Lingserius, PETER, Mårten Spångberg och Rebecka Stillman. 

Tio koreografer som skapat ett solo eller duett till sig själva. Bara Caprioli valde att låta två andra dansare framföra hennes stycke. Det är övervägande konceptuellt, där stegen kanske inte är helt satta utan koreograferna utforskade idéer som de utvecklade under sex minuter på scenen.

Innan publiken släpps in i den vackra Rotundan ombeds vi att läsa ett tjockt programblad där koreograferna skrivit texter och ritat in var de vill att publiken ska vara placerade på en planlösning av rummet.

Publiken förflyttar sig till nya platser inför varje stycke, det blir som en beskrivning över rumsliga alternativ beroende på var en befinner sig eller var något visas. En viss öppning till interaktion uppstår mellan åskådare och scenartister. 

Det finns något spännande med att se koreografer tolka sitt eget rörelsematerial. Att beskåda hur de utforskar idéerna i sina egna kroppar. Vad förändras av ursprungsidén genom att låta någon annan försöka uppnå koreografiska mål i samarbetet med dansaren? Svaret beror rimligtvis på de inblandande personernas kommunikations-skicklighet samt förmåga till tolkning.

Under den här festivalen väcks tankarna kring vad som är dans. När blir

rörelse dans? Och vad är konst? Konst är ju inte lika med att tycka om eller förstå något. Den mesta dansen upplevs i samma stund som den utförs för att sedan bevaras i minnet.

Jag sparar i mitt minne bilderna av Sebastian Lingserius som öppnade festivalen. Överkroppen var till en början vriden som i profil men det var ögonen och huvudet som drog till sig den största uppmärksamheten. Lingserius lyckades förmedla känslan av dans genom blickar och huvudets vinklingar.

Koreografernas val av rörelser, rumsligt användande, texter och ljussättning bidrog till varierande framföranden, vilka kunde tolkas som olika reflektioner kring dansens möjligheter. Ljussättningen tillförde något till upplevelsen av avståndet till dansaren. De koreografer som valde mer avskalat ljus lät publiken komma riktigt nära utforskandet av rörelse. 

Det som visades under festival:display 2015 är olikt annat som brukar visas på Kungliga Operans scener. Det blir som ett exotiskt inslag av något som på andra platser är mera självklart.

Johannes Öhman är Kungliga Operans balettchef och stod som värd för festivalen. Jag fick tillfälle att ställa några frågor till honom.

Varifrån kom idén att bjuda in festival:display 2015 till Kungliga Operan?

Egentligen var det inte min idé. Rebecka och Marie presenterade konceptet och vad de hade gjort tidigare. I grund och botten så tycker jag att en institution ska öppna sina dörrar och dela med sig av resurser gentemot frilandsmarknaden.

Får du ofta liknande förfrågningar?

Jag kanske får ett par, tre om året. Tyvärr är det inte alltid det går att genomföra eftersom verksamheten och planeringen som helhet på Operan är extremt tajt.

På vilket sätt har Operan fått vara involverad i festivalen?

I det här fallet var vi enbart en gästspelsscen som tillhandahöll scen, matta, ljus, några tekniker samt en del marknadsföring. Ingen konstnärlig inblandning, det är de bra på själva. 

Vilka reaktioner har ni fått från publiken som sett festivalen?

De reaktioner som jag fått är enbart positiva framförallt att det var ett levande rum som kontinuerligt förändrades genom de olika verkens mångfaldiga utvecklingar, men också att festivalen spelades just här på Operans Rotunda.  

Vilka tankar har du i egenskap av balettchef kring vad som visades under festivalen?

Jag tyckte precis som många andra att användandet av rummet var intressant. När det gäller innehåll var verken väsensskilt olika men jag gillade anspelningen kring den solistiska dansen och uttolkarens tanke. Koreograferna hade utförliga texter över vad de gjorde eller ville säga. Jag försökte låta bli att läsa innan föreställningen och istället göra det efter, mer som en efterstudie.

Jenny Berkán
14 okt 2015