David Fridholm [Billy #183] möter Dansportalen

STOCKHOLM: Jag heter David Fridholm och är 13 år och har dansat sedan jag var pytteliten – det är fortfarande det roligaste jag vet.

För tre år sedan sökte jag rollen när Stadsteatern/Kulturhuset hade en öppen audition för att ta fram dem som skulle spela rollerna i musikalen Billy Elliot. Den ledde till att jag kom in på Billy-skolan. När vi gick där höll man koll på hur vi utvecklades vilket innebar att somliga tyvärr inte fick fortsätta. Men man valde ut mig att göra Michael-rollen i Malmö. I Stockholm valdes jag ut att göra rollen som Billy.

Vad hade du för tidigare scen-erfarenheter?

Jag hade inte gjort något på scenen tidigare utan tränat i en dansstudio och det var dansen som lockade mig att söka rollen. Jag gick i femman i en kommunal skola i Tyresö, söder om Stockholm och grundade mitt dansintresse på Step-in-Dansstudio. När jag gick i sexan började jag på Pops Academy – en musikskola där man kan lägga till dansutbildning. I dag går jag i sjuan. Denna dansutbildning sker på Alhanko Academy of Ballet och Base23.

Hur reagerade du på när du fick veta att du skulle få göra rollen?

Åh, gud! Man blev otroligt glad och allt det man tränat gav plötsligt utdelning! Dels en bekräftelse på att man också klarade av den prövning som det innebar att få rollen.

Hur gick det till att lära dig rollen?

Jag tycker det var skönt att jag fick börja med Michael-rollen, som är betydligt mindre krävande och på det sättet komma in i föreställningen. Vi var med på alla rep och då lärde vi oss även Billy-rollen. Man hade en tanke och en idé hur det var, som finslipades genom repen.

Är det musiken som stöder dig att komma ihåg handligen?

Jag går mycket efter vad andra säger och gör på scenen, säger ”pappan” något så vet man precis vad som ska sägas. Om däremot de vuxna skådespelarna kommer av sig blir man lite förvirrad… Om jag glömmer danssteg så kan jag improvisera och jag glömmer text så stöttar man mig så att publiken inte ska uppfatta de små missarna.

Vad är det som gör att du tycker det är så kul att göra den här rollen?

För den är för alla åldrar och man kan lära sig något viktigt av att se showen. De äldre kommer ihåg strejken och även hur samhället var på den tiden, det var inte så lätt att vara sig själv då. För de yngre är det kul att barn gör huvudrollen, man kanske får en idé att det vore kul att stå på scenen själv.

Nu har du spelat i Malmö i sex månader och ska spela i Stockholm under 2017. Vad har du för planer efter Billy?

Oj, det är svårt att prata om vad jag ska göra sedan. Men något med teater och dans blir det, för jag känt hur mycket jag tycker om det. Man får hitta på nya saker att göra inom det här området.

Hur gör du för att bli den roll som du ska spela?

Billy är egentligen en helt vanlig kille som vill dansa. Han är begåvad på det han vill göra men utåt är han en helt vanlig person. Det är inte jättesvårt att kliva in i den rollen. Man kan vara sig själv i den rollen.

Så det är lite av David i Billy-rollen?

Ja det tror jag. Vi alla har nog lagt till en del av oss själva när vi framför den. Det är väldigt coolt att inse att man står framför mer än 700 personer på Stadsteatern.

Har du någon favoritscen?

Oj, men jag gillar Angry Dance för det är mycket känslor med där och publiken gillar den också. Samtidigt som jag älskar ”Elektrisk” där man bara får dansa.

Hur är det att göra Michaels/Billys ”Vara sig själv”?

Den är så rolig att göra för publiken är verkligen med under hela numret. Och man får så mycket tillbaka från publiken efter den scenen. Och det är en helt galen scen, men den är så viktig för där går budskapet fram.

David Fridholm är Billy #183, dvs den 183:e som spelar rollen på en scen i världen sedan premiären i London 2005.

Det här är intervju #1 med dem som spelar Billy i Stockholmsuppsättningen. Intervju #2 med Oliver Palm [Billy #211] publiceras 3 november. Intervju #3 med Adrian Macéus [Billy #212] publiceras 15 november.

Text & foto

Cristian Hillbom

23 okt 2017